"Det är inte vårt kön som är det viktiga"

Det är vår i Norrbotten och i Luleå stifts lokaler snett över gatan från domkyrkan gassar solen in genom de stora fönstren. Strålarna studsar fram över det höga taket och landar på avbilden av Jesus som sitter på väggen.

Det är lätt att känna sig liten på jorden när man kommer in i biskopens privata arbetsrum. Inte för att det är lyxigt och anspråksfullt. Kanske är det bara ljuset.

Hans Stiglund har varit biskop i Luleå stift de senaste 15 åren. Han har ett år kvar. Nästa sommar går han i pension, något han ser fram emot.

– Det känns väldigt skönt att ha bestämt sig. Då har jag varit biskop i 16 år, det är ganska lång tid, säger han.

– Jag åker gärna ut i församlingar och firar gudstjänst. Behöver man en vikarie någonstans så kan jag hoppa in. Men någonstans kan jag känna att min familj har fått offra väldigt mycket de här åren, de har många gånger tvingats räkna bort mig. Nu vill jag gärna bjuda tillbaka och ägna mig lite mer åt dem.

– I en mening leder jag kyrkans arbete i Luleå stift som innefattar Norr- och Västerbotten (totalt 53 församlingar). Men det är en sanning med modifikation, församlingarna är ju självständiga och jobbar på bra.

– Ja, både och. Jag har ju inte ett arbetsgivaransvar. Men om jag till exempel ser att det håller på att braka i en församling eller i relationen mellan olika präster så är det min roll att försöka reda ut vad som händer och hur vi ska kunna lösa det.

Hans Stiglund är snart 62 år och kommer ursprungligen från Haparanda. Han växte upp tillsammans med fem syskon i en icke-kyrklig miljö. Hans pappa var tullare och hans mamma kioskbiträde.

– Jag hade en fin uppväxt. Det var mycket idrott, jag spelade både fotboll och hockey. Jag minns min barndomstid som ganska harmonisk.

När Hans Stiglund var i 17-årsåldern kom han i kontakt med kyrkan via ungdomsgrupper.

– Jag fick en gemenskap, ett sammanhang. Jag har fortfarande goda vänner därifrån. Det var då jag fick en egen trygg grund för min kristna tro, säger han.

Det var en miljö starkt präglad av den laestadianska fromheten. Hans Stiglund lärde sig snabbt vad som var "rätt och fel" att tro och tycka. Han lärde sig hur man skulle bete sig, hur man bad och hur man skulle vara.

Han lärde sig också att kvinnliga präster inte kan vara okej, det stod ju så i Bibeln.

– Så enkelt var det. Jag reflekterade inte speciellt mycket över det. Det var bara så det var.

Föga anade han då att en kvinna vid namn Karin i grunden skulle förändra hans syn på väldigt mycket.

Hans Stiglund begav sig till Uppsala för att studera teologi. Där kom han i kontakt med andra studenter med vitt skilda erfarenheter och synsätt.

I slutet av studietiden träffade han Karin, en teologistudent från Norrbotten, som även hon ville bli präst. De blev goda vänner, men han kunde aldrig riktigt komma underfund med henne.

– Jag var förundrad. Hon var så klar och tydlig i sin kallelse och önskan att bli präst. Samtidigt så menade jag att det inte skulle gå, inte utifrån Bibeln. Men hon hade en annan bild av det hela och för mig blev det väldigt hotfullt.

– För någonstans kände jag att om jag börjar ändra mig kring vissa teologiska föreställningar kanske jag tappar allt. Tänk om inget blir viktigt i Bibeln.

Det slutade med en dramatisk uppgörelse på ett café. Han skulle prästvigas i Göteborg och hon i Luleå. Då kunde inte Hans Stiglund hålla tyst längre.

– Jag var så besviken och minns att jag sa väldigt sårande saker till henne, det sista jag gjorde. Väldigt elaka saker.

– Jag underkände på något sätt både hennes tro och liv. Det var inget bra. Sen gick jag. Det var väldigt dåligt och väldigt jobbigt.

Vännerna skildes som ovänner. Det skulle dröja åtta år innan de av en slump träffades igen. Ett möte som skulle förändra Hans Stiglunds liv.

Platsen var Luleå. Hans Stiglund var här för ett prästmöte och på kvällen väntade en nattvardsmässa i domkyrkan. När prästerna som skulle dela ut nattvarden kom ut var Karin en av dem.

– Det var en stark upplevelse, plötsligt såg jag henne där. Då föll någonting över mig, jag kände att jag hade betett mig otroligt illa.

Först valde han en annan nattvardskö för att slippa konfronteras med Karin. Men kände samtidigt hur han svek sig själv, hur han svek henne och allt som han stod för.

– Då gick jag fram till henne vid nattvardsbordet och hon blev väldigt överraskad. Det är nämligen så att när jag går fram och tar emot nattvarden av henne så erkänner jag henne som präst. Samtidigt bad jag henne om förlåtelse också. Det var oerhört starkt, jag känner mig fortfarande berörd när jag tänker på det.

Mötet slutade i en omfamning och många tårar. Efteråt började Hans Stiglund reflektera. Han började läsa. Vad stod det i Bibeln egentligen? Hur tolkar de som är emot kvinnliga präster? Hur tolkar de som är för?

– Det gick inte på en vecka, men efter något år eller så började jag känna mig trygg i att den där frågan om manligt och kvinnligt är fullständigt oviktig. Det är vårt budskap som är det intressanta, inte hur vi ser ut eller vilken bakgrund vi har. Inte vilket kön vi har. För mig var det en enorm befrielse att få göra den omprövningen.

Hans Stiglund säger att han blev både en bättre människa och präst.

– Jag blev mycket mer trygg och frimodig. Det här med kristen tro raserades inte. Tvärtom. Det blev något ännu större.

Det här skedde ungefär ett decennium innan Hans Stiglund blev biskop i Luleå stift. Nu är han den biskop som har vigt flest kvinnliga präster i stiftet.

– Jag är oerhört tacksam. Nu kan jag ju se att det finns en sådan välsignelse i kyrkan, att det finns både män och kvinnor. Vi har olika livserfarenheter och kan möta människor på olika sätt. Det berikar, både inom kyrka och församlingar.

Hans Stiglund har gått från att vara en konservativ präst till att bli en modern biskop. Det är inte bara sina tankar om kvinnliga präster han har omprövat, utan även sådana som rör om homosexualitet.

– Man kan väl säga att nästan hela kyrkan har fått ompröva sig där. Men jag har brottats mycket med homosexualitet. I det gamla sättet att se på saken var homosexualitet en synd. Men jag menar att det varken är något gott eller ont. Vissa människor föds med en heterosexualitet, andra med en homosexualitet. Det är bara att konstatera att vi alla är olika som människor och varje människa ska mötas med respekt.

Det finns dock vissa konservativa drag kvar hos biskop Stiglund.

– Det kanske kan låta lite gammeldags, men jag tror däremot på tvåsamhet och trohet. Sen om det handlar om en samkönad relation spelar ingen roll.

– Någonstans gör man ett gemensamt åtagande när man går in i en relation. Då ska man jobba för att hålla den relationen varaktig. Inte gå från relation till relation.

– Så kan man inte säga. Jag tycker att man ska jobba för relationen. Ibland kan man skilja sig lite för lätt innan man söker hjälp, men sen vet vi ju att alla relationer inte är varaktiga.

Vi lever i en sekulariserad värld, allt fler svenskar väljer att lämna kyrkan. 2016 nådde antalet utträden rekordsiffror.

Men Hans Stiglund är inte orolig.

– Tittar man på statistiken så tappar vi någon procent varje år. Samtidigt så tycker inte jag att det avgörande för kyrkan är om vi har 60, 70 eller 80 procent av svenska folket. Det som är viktigt är att vi som kyrka betyder något i människors liv.

– Jag tycker att det känns så. Vi lever i en annan värld i dag, en mångkulturell och mångreligiös värld. Vi kommer aldrig att vara hundraprocentiga. Men jag tror att kyrkan fortfarande har ett stort förtroende hos väldigt många människor. När kriserna kommer, när livet går sönder, är det otroligt självklart för folk att vända sig till kyrkan.

– Nej, jag tror inte det. Sen kan man ju tala mycket om vad det innebär att tro på Gud. Jag brukar tänka att i varje människas livsberättelse så kan jag ana någon slags fotsteg av någon som funnits där.

– Är det något Gud inte är så är det en skäggig farbror. Jag tror inte att det är en gestalt som sitter på ett moln. Men jag tror att det är någon slags personlig makt.

Hans Stiglund ser tillbaka på det där avgörande mötet med Karin i domkyrkan, då de förenades i nattvarden och han började sin omprövning. Han tänker på Gud och på ödet.

– Det var ett fantastiskt möte och jag upplevde verkligen att det var en Guds ledning i det. När jag ser på mitt liv kan jag ana det som jag kallar Gud, medan någon annan kanske inte gör det.

– Det är jätteviktigt. En kyrka som bara predikar med ord är inte en kyrka på rätt sätt. Vi måste också predika i handling om vi ska vara trovärdiga.

– Ett sätt är att vara närvarande när människor lever i utsatthet av olika slag. Vi jobbar mycket med asylsökande och flyktingar. När den vågen kom för något år sedan var alla församlingar indragna.

– Ja, absolut. Det finns ingen tvekan. Jag minns hur det var i Haparanda när det kom väldigt många asylsökande som skulle till Finland. Det var hundratals varje dag samtidigt som Finland stängde till. Jag säger det inte för att skryta, men för att markera. Den första och den andra och den tredje dagen så var det kyrkan och de frivilliga som var där. Då hade varken kommun eller andra hunnit med. Jag vill inte säga att vi är bättre än andra, men det sitter i ryggmärgen. Det behövs inte tas ett beslut någonstans, det är bara självklart att man mobiliserar. Vi har väldigt bra samverkan.

– Vi har levt väldigt homogent i vårt land i 100-200 år, till skillnad från övriga delar av världen. Du kan ställa dig i vilket gathörn som helst i Afrika eller Asien och möta alla möjliga byggnader och religioner. Nu plötsligt har denna mångfald landat i vår vardag, det är klart att det utmanar oss på flera sätt. Samtidigt så måste man ha respekt för alla religioner.

Biskopen är väldigt noga med att skilja på religion och fanatism.

– Det finns mycket okunskap om religion i vårt land, man kopplar ofta ihop religion och fanatism. Det ska man vara väldigt rädd för. All fanatism är livsfarlig. Det finns kristen fanatism. Det finns muslimsk, hinduisk, buddhistisk. Det kränker människor och det måste vi göra allt för att hindra.

– Jag tror att religionen ibland används i olika syften och ibland är den ganska lätt att användas.