För mig som är 70-talist är det hyggligt enkelt att hänga med i utvecklingen, jag skaffar Snapchat och har förstått mig på det här med Pokemonjakt.
Mina föräldrar är födda 1948 och 1950, de har Iphone, padda, kan betala räkningar på nätet och manövrerar sin Apple-TV på ett stundtals imponerande sätt. Gott så långt.
De som verkligen sitter i digitaliseringsskiten är generationen som min morfar tillhör, född i mitten av 30-talet och således i 80-årsåldern. Då är det inte lätt. De har ofta haft yrken som inte har något att göra med datorer och har inte någon naturlig relation till varken paddor eller smarta telefoner.
Helt plötsligt är nyhetssändningarna inte helt kompletta utan man ska lyssna, läsa och se mer på nätet.
För morfar är det inte möjligt, han har varken dator eller internet. Däremot har han en mobiltelefon som han ringer med. Observera. Ringer med.
Inget annat, inget surfande, SMS:ande eller Snapchattande.
I sommar har morfar flyttat och vi har hjälpt honom med diverse grejer. I samband med det insåg jag hur sårbara äldre människor som inte riktigt hunnit med i digitaliseringen blivit. Adressändring, försäkringar, TV – ja allt sköts via nätet och kan man inte det så blir allt vansinnigt mycket krångligare. Det går. Men det blir krångligt och ofta möts man av personer som inte alls förstår varför ”du inte kan göra det här själv på nätet”.
Jag har hjälpt morfar i kontakt med Pensionsmyndigheten och fyllt i lite blanketter där. Döm om min förvåning när vi inser att Pensionsmyndigheten – den myndighet som jobbar främst mot äldre människor – kommunicerar via SMS.
Morfar hade inte en susning vad det där kuvertet i telefonen var för något. Men jo, det var Pensionsmyndigheten som bekräftade att handlingarna kommit in. Världen är galen på det sättet kan jag tycka.
På samma sätt är det rätt besvärligt för äldre att komma i kontakt med vården, det ska knappas och tryckas och har du tur och gör rätt blir du uppringd. För oss som är lite yngre är det en självklarhet att man gör så, men det är inte världsenkelt för någon som snart fyller 90.
Min morfar har oss, han har barn och barnbarn som hjälper honom.
Det som skrämmer mig mest är att det finns så många äldre människor som inte har någon. Ingen som installerar TV-kanaler, ordnar med internetbetalning av räkningar eller fyller på kontantkortet i telefonen. Ingen som hjälper. Ingen som man kan prata med, endast knappval i luren.
Då är digitaliseringen inte alls positiv och behovet av en röst i andra änden större än någonsin.
För min generation gäller det nu att hänga med, dels för att kunna ha koll på vad ungarna gör på sin telefon, padda eller dator.
Men också för att vi inte ska hamna efter, hur framtiden ser ut vet vi inte riktigt. Däremot kan vi med säkerhet konstatera att digitaliseringen inte har nått sin kulmen år 2017. Det finns massor av utveckling kvar och den ser jag fram emot, lite med skräckblandad förtjusning.
2062 (om jag lever då) kanske jag kommunicerar med Pensionsmyndigheten via tankeöverföring?
Hur smidigt vore inte det?
Fram till dess får vi helt enkelt komma ihåg att det inte är riktigt så enkelt alla gånger. Och att alla faktiskt inte har internet, smart telefon eller dator. Men att dessa människor också måste kunna existera.