"Det är egoistiskt att sörja"

Hon är en bonde ut i fingerspetsarna med mer än svärta från ladugården under naglarna.
Tidigt bestämde hon sig för att ta efter sina föräldrar och bli bonde.
Men med för tidiga dödsfall och som ensam överlevare efter en olycka har livet varit tufft för Britta-Karin Staffansdotter Jakobsson.

Här är tanken att det ska bli ett lantkafé där gästerna ska kunna se rätt in i ladugården.

Här är tanken att det ska bli ett lantkafé där gästerna ska kunna se rätt in i ladugården.

Foto: Petra Älvstrand / Frilans

Luleå2019-02-16 14:42

Händerna är skitiga av jord och smuts som har lagt sig i sprickorna på hennes hud. I vanliga fall går hon runt i ena sonens hockeyjacka. I dag har hon tagit på sig något mer neutralt säger hon. Född och uppvuxen i Bälinge på en gård bland 60 kor fick Britta-Karin Staffansdotter Jakobsson, 44, tidigt lära sig om lantbruket och hur det är att leva som bonde.

Som liten gick hon hemma på dagarna och när föräldrarna var i ladugården agerade hennes storebröder barnvakter.

– Jag var alltid sur över att jag inte fick vara på dagis och förstod inte hur bra jag hade det. Det var en groende otacksamhet. Men nu när jag kört mina egna barn på dagis märker man ju vad mycket man missat av deras uppväxt, säger Britta-Karin.

Hon har alltid älskat djur och tidigt stod det klart för henne att följa föräldrarnas spår. Efter tre år på Grans lantbruksgymnasium i Piteå började hon arbeta på gården.

– Jag tänkte att det skulle vara roligt att ta över gården och föra det vidare och få någon slags mening med livet.

Men innan dess drogs hon ner i flera år av mörker. När hon var i yngre tonåren var hon med om en vakolycka som präglat henne länge. Det var december och hon åkte i en bil över isen. Helt plötsligt förbyttes underlaget till vatten och de sjönk.

– Det var helt svart. Jag trodde att det var blankis. Rätt som det var for vi över kanten ner i vattnet, säger Britta-Karin.

Hon berättar hur hon lyckades ta sig upp samtidigt som de de andra i bilen blev kvar. Britta-Karin klarade sig tack vare en spricka i iskanten som hon slog ut stor nog för hennes kropp, så att det gick att kravla sig upp.

Tårarna faller när hon berättar vad som hände och det enda som hörs är hennes naglar som slår mot kaffekoppen.

Midsommarafton, två år senare, blev ännu en svart dag i kalendern. Samtidigt som Britta-Karin var borta på fest tog hennes fyra år äldre storebror livet av sig.

– Ingen såg det och ingen såg honom. Nu är är det så länge sedan så nu är det som ett töcken.

Hon säger att det var tur att det hände då.

– Jag var så ung då, 15 år, vad har man för preferenser?

Som tonåring miste hon alltså sin äldste bror och var ensam överlevare från en olycka. Men hon säger att det är en större förlust att förlora ett barn än ett syskon.

– Det var kanske tur att mamma och pappa var tvungna att fortsätta med arbetet på gården medan de sörjde. De klarade allt tillsammans.

Även fast det var tungt för dem var de tvungna att jobba vidare med ladugården och ta fram den första skörden. Det hjälpte också Britta-Karin att ta sig vidare.

Sorg har varit en stor del av hennes liv men i dag låter hon inte den ta över. Hon berättar att hon läste någonstans om att det är egoistiskt att sörja.

– Om någon närstående skulle dö måste jag finnas för dem i första hand och inte gå in i min egen sorg för den är egoistisk ... för då finns man helt plötsligt inte för de runt omkring en.

Vid milleniumskiftet tog hon och den andra brodern över föräldrarnas gård. Men det dröjde inte lång tid förrän Britta-Karin flyttade in i ett släkthus, som nu har varit hennes hem i cirka 18 år. Syskonen fortsatte att driva jordbruket i ungefär 15 år innan de delade upp allting och hon fick behålla 30 av korna.

Då var 21-åriga tvillingarna Otto och Måns Åström runt tre år gamla och som en födelsedagspresent år 2007 föddes dottern Maja. I dag är inte någon av barnens pappor kvar i Britta-Karins liv. I stället lever hon med sambon Thomas Holmbom sedan tolv år tillbaka. Han jobbar inte med gården på heltid men det finns stora drömmar om att paret ska kunna försörja sig på mer än produktionen.

I tre års tid har hon och Thomas jobbat på ett tio miljonersprojekt som ska bli ett hotell, ett kafé och eventuellt en lanthandel. Tanken är att gäster ska kunna komma till gården och lära sig om självhushållning. Tidigare hade de tänkt att hotellet skulle vara klart redan i juni förra året men på grund av ekonomiska utmaningar har det tagit längre tid.

Hon kallar sig för en domedagsprofet och säger att hon på senare dagar ser jordbruket som en säkerhetsangelägenhet för riket.

– Alla som jobbar med det är i mina ögon hjältar. Vilka insatser bönderna gör för om det skulle hända något måste vi ändå säkra det viktigaste, det vill säga att vi inte svälter ihjäl.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om