”Beslut fattas av de som är närvarande” (”Decisions are made by those who show up”). Det är en replik från en fiktiv amerikansk president i en lika fiktiv tv-serie. Det är de som är på plats som bestämmer. De som visar sig. De som tycker till och engagerar sig starkt nog. När medlemmar lämnar partierna och antidemokratiska krafter visar sig stiger rädslan. Vartåt går demokratin?
Jag blev 2012 intervjuad i en studie som gjordes om människors inställning till exploatering eller bevarande av natur. En fantastiskt intelligent man som vid den tiden var delägare i en PR-byrå genomförde uppdraget, som finansierades av företag i olika delar av de företag som utvinner naturresurser.
Uppdraget gick ut på att försöka förstå det uppblossande engagemang som sågs kring redan utbyggda vattenkraftsälvar, från sportfiske och naturbevarandehåll. På samma sätt studerades inställningen kring skogsbruk och frågor om fyndigheter som skulle kunna bli till gruvor i vårt land.
I en serie med intervjuer tillfrågades ett representativt urval av befolkningen frågor kring vattenkraft, skogsnäring och gruvnäring. Frågorna var satta som motsatspar, där det ena svaret uttryckte grovt sett att en och annan naturmiljö måste ge vika för industrins utveckling, och det andra svaret uttryckte att en och annan industri istället måste ge vika för bevarandet av goda naturvärden.
I allt detta var jag delaktig för att försöka bidra med ett företags syn på hur man borde arbeta med människors engagemang och möta människors olika åsikter på ett respektfullt och klokt sätt. Studiens resultat var på många sätt intressant. Jag vill minnas att det var ungefär sju av tio som kom fram till att en och annan fisk behövde stryka med för att säkra industrins behov av elkraft. Märkligt nog var det nära nog exakt samma fördelning också för skogen och för gruvorna.
En majoritet tyckte att exploateringen behövde gå före bevarandet. Det fanns dock en del av undersökningen som var än mer intressant i mina ögon: När intervjuaren gick tillbaka till frågan och kompletterade den med följdfrågor om hur viktig den här frågan var för den intervjuade kom en helt annan bild fram. Först fick de gradera var på en tiogradig skala man befann sig i graden av bevarande eller exploatering, sedan fick de värdera sitt engagemang: de som var motståndare till exploatering graderade dessa frågor som oerhörd viktiga, medan förespråkarna inte kände lika starkt för frågorna: jag vill minnas att det på en skala från ett till tio för engagemang var nästintill full pott för de som var allra mest för bevarandeperspektiven.
En engagerad minoritet mötte en mindre engagerad majoritet. Det är inte bara i det enkla räknandet av röster som vi bestämmer saker. Intresserade människor som engagerar sig representerar otroligt mycket mer kraft per person, än de icke-engagerade.
Min kontakt på PR-byrån gjorde kopplingen till svensk nutidshistoria. Den svenska folkomröstningen om kärnkraft var ett tydligt exempel på hur enskildas engagemang gör skillnad.
Några få människor ger sitt yttersta - de blir fler och de påverkar den allmänna debatten i sin riktning. Det är demokratins hjärta. Med engagemang och opinionsbildning förflyttas uppfattningar från där det var till dit de är på väg. Det ger hopp. När vi nu ser tolerans och medmänsklighet utmanas i vårt land är det med engagemang vi svarar. Vi är redan i kraftfull majoritet och har både rätten och viljan på vår sida. Dags att gå ut och engagera sig! Beslut fattas av de som är närvarande.