Tisdagen den 22 mars 2016. Det var morgon i Belgiens huvudstad Bryssel. Karla Wixe, från Luleå, var på väg till Europaparlamentet. Hon bor i Bryssel och jobbar som chef för de svenska fackliga centralorganisationernas kontor här. Den här dagen hade hon besök bland annat av Eva Nordmark, ordförande i Tjänstemännens centralorganisation (TCO), samt Marita Ulvskog, Europaparlamentariker för Socialdemokraterna.
När de var framme vid parlamentet kom den första nyhetsflashen. Något hade hänt på flygplatsen.
– Redan då tänkte man ju att det var ett terrordåd, men man ville liksom inte tro det. Men då kom nästa flash, säger Karla Wixe.
En explosion hade inträffat ombord på ett tunnebanetåg vid stationen Maalbeek – en plats Karla Wixe varit på bara en halvtimme tidigare.
– Det var ju jätteobehagligt och man visste inte vad som hade hänt. Folk ringde och sa att vi måste ta oss hem till Sverige.
Karla Wixe och hennes kollegor tog skydd på Europaparlamentet. Där var de fast under flera kritiska och osäkra timmar. Ingen fick komma in och ingen fick lämna. Säkerheten var maxad. Först i efterhand skulle hon förstå vidden av terrorattentatet.
Den där morgonen exploderade det tre gånger i Bryssel. Två gånger på flygplatsen och en gång på tunnelbanan. Terrororganisationen Islamiska staten (IS) tog senare på sig ansvaret för attackerna som kostade 35 personer livet, inklusive de tre självmordsbombarna.
– Det som var mest obehagligt för mig var att jag inte visste var jag hade min dotter. Jag och hennes pappa är separerade och hon hade varit hos honom då. Jag kunde förstås inte ringa, för allt låg ju nere. Till slut fick jag tag på hennes pappa som sen fick tag på hennes skola. Allt var okej.
Karla Wixe är född och uppvuxen i Luleå. Hon har alltid älskat isbrytarna i Södra hamn och som barn drömde hon om att jobba på en av dem. Men det blev inte så. I stället utbildade hon sig till jurist och för fyra år sedan flyttade hon till Bryssel. Där är hon sedan ett och ett halv år tillbaka chef för de svenska fackliga centralorganisationernas (LO, TCO och Saco) gemensamma kontor. Man kan säga att hon fungerar som en spion åt de svenska facken i EU.
– Vi försöker jobba för att svenska lönetagare inte råkar sämre ut, utan helst får det bättre, genom EU-samarbetet, säger hon.
En viktig del i Karla Wixes arbete är att informera de svenska fackliga organisationerna om vad som är på gång inom EU. Hon beskriver det själv som att hon är "öronen och ögonen" på plats i Bryssel.
– Det är jätteroligt. Väldigt omväxlande och intressant arbete, säger hon.
Hur är Bryssel som stad?– Den går inte att jämföra med Paris som är en jättevacker stad, den är lite svår att komma in på livet först. Bryssel är inte slående vackert, men jättetrevligt. Det är väldigt multikulturell stad, här finns förstås jättemånga EU-byråkrater. Det är en välkomnande stad på så sätt.
Men de senaste åren har tärt på Bryssel. Enligt Karla Wixe började det egentligen redan i samband med terrorattackerna i Paris i november 2015 då 130 personer dödades.
– Det började redan då vara ganska obehagligt att vara i Bryssel. Man visste inte om terroristerna hade försvunnit och det fanns tydligen kopplingar hit. Så man stängde ner stan helt. All kollektivtrafik, alla skolor, alla köpcentrum. Allt stängdes under ett par dagar. Det var som att Bryssel var under belägring.
Staden var död?– Ja, det var verkligen helt bisarrt. Hotnivån höjdes till den allra högsta. Jätteobehagligt. Det tyder ju på att samhället säger: Vi kan inte skydda er.
Det skulle inte ens dröja ett halvår efter terrorattackerna i Paris innan Bryssel drabbades. Först på flygplatsen och sedan på tunnelbanan.
En halvtimme innan explosionen på tunnelbanan hade Karla Wixe befunnit sig på just den platsen.
– Jag och jättemånga av mina kollegor passerar där varje dag.
Kände du någon som omkom?– Nej, jag hade verkligen tur på så sätt. Jag såg inte heller det värsta, mest bara rök när jag gick hem senare. Men jag har ju vänner som cyklade förbi på väg till jobbet och såg skadade och panikslagna människor. Jag är tacksam över att jag slapp det.
Har du funderat något på att du faktiskt var på platsen bara en halvtimme tidigare?– Ja, jo. Jättemycket. Det gjorde nog alla som brukade vara i de kvarteren, det var speciellt.
Det har gått över ett år sedan terrorattacken i Bryssel. Vardagen är tillbaka. Men ändå inte.
– Det känns som vardag bara för att det har normaliserats, det är ju egentligen jättehemskt. Bara för någon vecka sedan gjordes ett tillslag i någon av Bryssels stadsdelar där de tog vapen och sådant. De har visserligen sänkt hotnivån ett snäpp, men det är fortfarande den näst högsta.
Karla Wixe berättar att Bryssel kryllar av beväpnade militärer.
– Det är militärer överallt, fullt beväpnade med stora gevär och pistoler. Jag känner mig inte tryggare av det.
Hon säger att livet rullar på som vanligt, trots allt.
– Man kan inte gå omkring och tänka på det hela tiden, för då skulle man aldrig våga gå ut. Jag är inte rädd i vardagen och det tror jag inte heller att man ska vara. Men det är en sorglig utveckling. Det är ju inte bara här det har hänt, det är på många andra ställen.
Till och med i Stockholm.– Ja, men inte i Luleå. Får vi hoppas.