Desperat rop på behandling

Berättelsen Yvonne Stålnacke och Kent Ögren kommer att få läsa har följande budskap: ? Det här är inget rop på hjälp, det är ett skrik, beskriver maken. Hustrun är återkommande inlagd vid psykiatrivården i sjukhuset i Sunderbyn och vid tillfället när Kuriren pratar med henne har hon permission. In och ut, handlar det om. ? När det är bra är det grått. När det är dåligt är det svart, så svart det kan bli. Framför allt har jag suicida tankar. Skuldkänslor. Känsla av värdelöshet. Jag är destruktiv, vill jag skada mig så gör jag det, berättar hon. Hon har mått dåligt sedan tonåren. För några år sedan fick hon diagnosen borderline, en personlighetsstörning. ? Det är ingen specifik sjukdom utan en blandning av olika psykiska sjukdomar där du är självskadande, har ångest och depressioner. Självmord är ingen ovanlig utgång. För henne går det i skov, senaste halvåret har hon varit inlagd en och en halv till tre veckor per månad. Hon är sällan hemma, berättar maken. Paret, Elisabet och John (fingerade namn) har kontakt med en läkare för akutlägen. Det fungerar bra. När Elisabet behöver åka in till Sunderbyn är det heller inga problem. ? Vården, det är tabletter. Det hjälper första akuta stadiet. En del blir fullpumpade med mediciner. Hon får också elektrochockterapi. Elektroder fästs på huvudet och impulser skickas för att få igång signalsubstanser i hjärnan. Syftet är att häva depressioner. Det fungerar, men det är dyrt och personalkrävande. Det ska finnas överläkare, narkosläkare, narkossköterska och en från avdelningen under behandlingen, beskriver John. Personalen i Sunderbyn gör vad de kan, menar paret. Fast efter att hon skickats hem händer ingenting, hävdar de. Tidigare har Elisabet fått hjälp av terapeut från landstinget. Terapin beskrivs som ett program där du ska förstå varför omständigheterna är som de är och att inte se allt svart eller vitt. Det finns en färdighetsträning. Samtal och praktiska övningar ingår. Terapeuten har slutat. Beskedet paret uppfattat är att det är svårt hitta ersättare. Istället kan landstingsinköpta privata terapeuttjänster användas. ? Hennes läkare remitterade henne dit i oktober 2003. Tiden för när man senast ska ha fått terapi har gått ut för länge sedan, säger John. Han är kritisk till att verksamhetschefen Nils Sundberg, som kan bevilja eller avstyrka remiss, inte tagit tag i saken och beslutade igår att göra anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Behandlingen har uteblivit, heter det i anmälan. Kuriren har återkommande sökt Nils Sundberg, utan att nå resultat. Thomas Lindgren tillhör de sex privata terapeuter inom psykoterapi som ska anlitas enligt avtalet med landstinget. Avtalet är en tvåårsuppgörelse från 15 november 2003 och tusen timmar årligen kan användas. Fram till en avstämning för en månad sedan hade 40 timmar nyttjats. ? Synen från landstinget är att så länge folk inte använder vård så kostar det inget, alltså hålls de utanför så mycket det går. Men behovet är mycket, mycket stort. Vi har sedan i januari försökt få en tid med landstingsråden för att gå igenom det här, men lyckas inte. Vi har också försökt få träffa divisionschefen Annika Stenman, men inte fått tid, säger Thomas Lindgren, som kritiserar den psykvård som ges. Mänskliga problem möts inte mänskligt utan bara med mediciner, hävdar han. I andra änden finns Elisabet och Jonn. De skrev brev till verksamhetschefen Nils Sundberg och divisionschefen Annika Stenman, och fick slutligen svar. Hustrun erbjuds hjälp genom dialektisk beteendeterapi i Piteå. ? Det är inte vad jag behöver, säger Elisabet. Paret anser att hon mår bäst av terapin från en privat terapeut som hon har förtroende för. Dessutom är behandlingarna laddade och det är knappast lämpligt att ett par gånger per vecka sätta sig på resa i det tillståndet, menar de. Och kan Elisbet vara nära hemmet under behandlingen har hon barnen nära. ? Tänk vad dyrt ett enda dygn i Sunderbyn är mot ett par timmar terapi i veckan, säger John. Divisionschefen Annika Stenman hänvisar till verksamhetsansvariga att avgöra vad som är bästa vården. Hon är bekant med frågan. Avtalet om inköp av privata tjänster tecknades av två skäl, beskriver hon. Dels för att egen personal, om behov av vård finns, inte ska behöva gå till bekanta och dels för att det kan finnas speciella behov av terapi som landstinget inte själv kan ge. ? Bara för att avtalet anger tusen timmar är det inte sagt att det ska användas, säger Annika Stenman. Vad gäller borderline, som hustrun lider av, är det inte självklart vilken behandlingsinsats som behövs, påtalar Annika Stenman. Hela patientens miljö är viktig, och en patient kan vara i behov av att komma in på behandlingshem. Malmfälten har visat goda resultat på behandling av borderline, uppger Annika Stenman. stig.nordlund@kuriren.com 0920/375 73