Deras son slogs ner

Varje gång Lena Holmberg tar bussen in till Luleå centrum, och tittar ut genom bussfönstret mot Storgatan nu på hösten, tycker hon att platsen framför varuhuset Smedjan känns som ingjuten i hennes huvud. Det var där som hennes 15-årige son Henrik blev svårt misshandlad i sommar. Samtidigt har hon på senare tid ibland undrat om familjen verkligen varit drabbad av något så fruktansvärt hemskt, som när hon ser på Henrik där hemma och hör honom tala om framtiden igen och om skolan. Har det här verkligen hänt dem? Hon tror att det är bra att hon kan tänka så nu. Hon måste gå vidare. Minnena av det otäcka som familjen utsattes för, för tre månader sedan, är inte lika påtagliga längre, men de känns fortfarande.  ? Nog är man sårad för när jag går till bussen från jobbet på kvällen, så kan jag tänka att det spelar ingen roll om någon skulle slå ner mig nu. Jag kan inte känna mer än vad jag kände när det hände Henrik.  ? Jag är inte ens rädd för mörker längre. Jag känner mig sargad och sårad i själen som mamma. När någon går på ens barn, då går de också på en själv så hårt, säger hon. Rättsläkaren som vittnade i hovrätten om det våld Henrik utsatts för, sade att endast upprepat eller mycket kraftigt våld mot huvudet kan ge de allvarliga skador han fick. ?Kraftiga som insparkar i fotboll? I rättegången mot gärningsmännen berättade vittnen om sparkar mot Henriks huvud ?kraftiga som insparkar i fotboll? och att ?sparkarna matades? mot honom, när han låg nedslagen på backen. Han hade ingen chans att försvara sig. Det här var dagen före Henriks examen från årskurs nio, omkring klockan 20.30, en ljus junikväll, på gågatan i Luleå. Det var fullt med folk på stan. Lena minns tydligt telefonsamtalet den kvällen.  ? Jag var ensam hemma när Henriks kompis ringde. Han sade: ?Henrik har blivit misshandlad på stan! Jag åker med honom i ambulansen, den är på väg?. Jag skrek naturligtvis! Herregud lever han ?! ?Jo, men han är svårt misshandlad. Ni måste komma till sjukhuset!?, berättar Lena. Henriks pappa Björn som sitter i kökssoffan mitt emot Lena när hon berättar om det som hände, ser först så samlad och lugn ut, men plötsligt blir det för jobbigt och han börjar gråta och Lena måste ta en paus så att rösten ska hålla när hon beskriver hur hon ringde till Björn den där kvällen och hur hon knappt orkade låsa ytterdörren när de skulle ta bilen upp till sjukhuset. De bor i Sunderbyn och var på akuten efter bara några minuter, till och med innan ambulansen hunnit komma. De fick invänta sin skadade son på akuten. ? Då visste de på akuten att han var på ingående, att ett misshandelsoffer var på väg, säger Lena. Ville ge igen Så kom Henrik, han var aggressiv där han låg svårt skadad, han ville tillbaka in till centrum, han ville ge igen, men han var dålig och ganska borta och minut för minut blev han tröttare och tröttare. En flicka kördes också till akuten. Hon hade svimmat av uppståndelsen på platsen. Polisen var där. Henriks två kompisar fick ge vittnesmål direkt på akuten. Föräldrarna stod där mitt i allt, och tyckte att de inte förstod någonting. Hur hade det här kunna hända, och mitt på gågatan i Luleå, bland så mycket folk? Frustrationen var enorm över vad Henrik utsatts för. Fortsättning på nästa uppslag Jag kände en sådan aggressivitet, säger Lena.  ? Varför hade inte folk på stan reagerat? Herregud varför gjorde inte folk något? undrar Björn. Även Henriks två 15-åriga kompisar fick den frågan på akuten.  ? Jag frågade, varför de inte gjort något? minns Lena. De båda jämngamla kompisarna som bevittnat hur Henrik blivit grovt misshandlad, mådde dåligt, grät och förklarade att allt gått så fort. De hade inte klarat av att stoppa misshandeln av sin kompis. De hade varit på tivoli i Södra hamn och var på väg upp mot bussarna när Henrik helt plötsligt blev påhoppad och nedslagen.  ? Kompisarna har mått väldigt dåligt över att de inte kunde göra något och har haft skuldkänslor. Vi har förstått dem, förlåtit dem och, kramat om dem, och pojkarna är ett fantastiskt stöd. Vi har, aldrig, känt någon ilska mot dem, tvärtom, och de tar hand om Henrik, säger Lena. De har pratat mycket med varandra efteråt, kompisarna, Henriks föräldrar och Henrik. Kompisarna är också rädda för att åka in till staden nu. De åker inte dit längre. Ibland har Lena tänkt att samtalen mellan Henrik och hans kompisar har varit än viktigare för ungdomarna än samtalen med vuxna. Ungdomarna är rakare.  ? Hur man än vrider och vänder på det, så har de sitt språk och sätt att uttrycka sig på som inte vi vuxna har. ?Du blödde så mycket , vi trodde att du skulle dö?, kan de säga, som vuxen uttrycker man sig inte så direkt, säger hon och ler. Rädda människor Lena och Björn måste dock säga att de har tagit det hårt att 15-årige Henrik kunde bli så svårt misshandlad i Luleå, bland så mycket folk, och även bland vuxna.  ? Nog har jag funderat över alla människor som var där och inte hjälpte till men jag tror det finns en rädsla bland folk, säger Lena.  ? När jag var ung hjälpte man varandra, och om någon i ett slagsmål fick en smäll så att han gick ner, så var slagsmålet över, då gav folk sig, säger Björn.  ? Men de blir som maskiner om de har använt narkotika, säger han.  ? Och det gick så fort , menar Lena.  ? Man kan väl också förstå att folk inte törs gå mellan med det rättssystem vi har i dag, då blir de väl själva åtalade. Fast nog skulle man ändå gå mellan, säger Björn. När Henrik togs om hand på akuten natten 9 juni fick föräldrarna vara med när hans sår rengjordes och när han genomgick en shiftröntgen. Han skulle få bli kvar på Sunderby sjukhus och föräldrarna åkte hem för att bara snabbduscha och få i sig lite mat innan de åkte upp igen. Men klockan 00.40, när de i stort sätt bara kommit innanför dörren, ringde det från Sunderby sjukhus. Läget hade plötsligt förvärrats. Henrik måste föras till Umeå universitetssjukhus.  ? De sade att Henrik var på väg in i medvetslöshet, säger Lena. Föräldrarna fick köra bil ner till Umeå.  ? Hur jag klarade det ? Jag hade kunnat köra Europa runt, då fanns det inte en tillstymmelse till trötthet, säger Lena. Sov inte en blund Den natten låg föräldrarna tätt intill sin 15-årige Henrik, i hans säng på Intensivvårdsavdelningen i Umeå. De sov inte en blund. Han var medvetslös. Skadorna var livshotande.  ? Vi höll båda om honom, som om han varit en liten baby igen, berättar Lena. I tingsrätten och hovrätten erkände de två åtalade för misshandeln, då 19 och 20 år gamla, att de misshandlat Henrik helt oprovocerat. De hade aldrig sett Henrik förut. Båda har uppgett att de var narkotikapåverkade. Henrik var varken påverkad av narkotika eller alkohol. I hovrättens dom fastställdes att misshandeln inte upphörde förrän folk på gatan skrek och hotade med polis. Vittnen har berättat att när de två åtalade männen, lämnade platsen, så sparkade de till den liggande Henrik en sista gång. Han hade även slagits med en flaska i huvudet. I ambulansen blödde Henrik ur öronen och näsa och röntgen visade på blödningar inne i huvudet. Det betyder att trycket var hårt på hjärnan. Han var medvetslös länge.  ? Läkaren i Umeå var en hårsmån från att öppna huvudet på Henrik för han ville inte vakna upp. Men läkaren väntade, och på söndagen vände allting, säger Björn.  ? Söndagen var en befrielse, sedan kändes det så skönt att få komma hem, och att Henrik kom hem med oss, tillägger Lena. Klasskamraterna till Henrik var upprivna på sin sista grundskoleexamen, när det blev känt om misshandeln och det började gå rykten om att Henrik dött och kamrater ringde upprörda ner till föräldrarna i Umeå. Lena berättar om hur klasskompisarna sedan samlade in pengar, omkring 46 personer så när Henrik kom hem från Umeå, kom de med prinsesstårta, cider, en korg full med fiskedrag, en stor nalle, ett nytt d