Föreningen arbetar för att minska självmorden och uppger att ungefär 1500 människor tar sitt liv varje år i Sverige.
– Vi kallar självmord för psykiska olycksfall, för det är i princip de det är. Därmed kan man livrädda på samma sätt som i vanliga fysiska olycksfall, säger Caroline Meyer Lagersparre, press- och kommunikationsansvarig i Suicide Zero.
Hur går man till väga med psykisk livräddning?– Det handlar om att identifiera varningssignaler, man kan jämföra det med bränder. Det handlar om att känna igen varningssignalerna. Det vill säga identifiera brandröken. Hur luktar psykisk ohälsa? Vad är det vi måste bli uppmärksamma på. Sedan gäller det att skyndsamt sätta in adekvat hjälp och göra det jättesnabbt och sedan utvärdera. Det är precis så brandkåren jobbar, vi måste jobba på samma sätt fast med psykiska olycksfall, säger Meyer Lagersparre.
– Det största problemet är att vi inte vågar fråga. Vi är rädd för att öppna den där frågan: Hur mår du? Hur är det? När man då hamnar i situationen att man förlorar ett barn eller en anhörig då är folk ännu mer rädda att ställa frågan till mig, Marleéne Otmalm
Hur är medvetenheten om problemet?– Det är väldigt fullt av stigma och rädsla och tabu. Man tror att man inte ska väcka den björn som sover, att man inte ska prata om självmord. Men forskningen är jättetydlig, man ska visst prata om det, säger Caroline Meyer Lagersparre.
Medlemmarna i föreningen har under kursen även arbetat med att skriva ett medborgarförslag till kommunen.
– Vi måste lägga in ett medborgarförslag för att få gehör från kommunen och politiker och sedan upprätta en handlingsplan. Det ska vara en handlingsplan som inte bara läggs i hyllan utan det ska vara en plan som det ska finnas en budget till, det ska finnas någon samordnare så att det följs upp, säger Marleéne Otmalm.
– De har skrivit sådana här medborgarförslag runt om i landet som blivit konkreta handlingsplaner av. Det finns många goda exempel, så det är bara för Luleå kommun att ta kontakt så kan de få all information de vill ha för hur man upprättar en sådan, säger Caroline Meyer Lagersparre.
Volontärerna upplever att det är svårt att få respons från kommunen.
– Jag har sökt kommunen ända sedan min son tog bort sig i mars och man får inga svar. De gör ingenting. Vi får inte synas, vi får inte höras, vi får inte kosta. Man måste våga ta i saken, säger Marleéne Otmalm.
– Det är inte bara är i Luleå, det är i Sverige och hela världen. Det är människor vi pratar om och människor måste få kosta, säger Otmalm.