Den onda tystnaden

? Jag har absolut ingen snaskig historia att berätta.
Redan innan vi träffas vill Ann försäkra mig om att det jag ska få ta del av inte är något spektakulärt. Det finns så många andra som har varit med om värre saker.
Det har snart gått tre år sedan det hände. Sedan hon vaknade den där januarimorgonen av att en man gjorde något med henne som han inte hade fått tillåtelse till. Det är första gången hon berättar vad som egentligen hände. För efter att ha knuffat bort mannen, skrikit, sparkat och rafsat ihop sina kläder blev hon bara tyst. Hon
sade ingenting och valde att skjuta undan det hela. Vem skulle tro på hennes historia?

LULEÅ2003-11-05 06:30
Ann är i 45-årsåldern och bor i Luleå. På jobbet och bland vännerna är hon den alltid lika raka, orädda och starka Ann. Den som i stort sett hela sitt liv arbetat för kvinnors rättigheter och som aldrig räds för att ifrågasätta och kräva förändring. Hon hade muren av kunskap och erfarenheter som skulle skydda henne mot sådana här saker. Trodde hon i alla fall.<br>Men så för ganska precis tre år sedan blev Ann erbjuden ett jobb. Som introduktion bjöds hon på den kick-off som företaget ordnade för alla sina anställda runt om i Sverige. Och det var som det brukar vara på tillställningar av det här slaget. Föreläsningar, företagsinformation och så middag och fest på kvällen på den kursgård där de höll till.<br>De flesta anställda var mellan 30 och 40 år och riktigt trevliga. Fem av dem, inklusive Ann, hade fortfarande så mycket att prata om när småtimmarna började närma sig, att de fullföljde kvällen inne på en av de anställdas rum. För Ann som hade stigit upp tidigt den morgonen började det att bli sent. Dessutom hade hon nog fått i sig en drink för mycket. Hon lutade sig mot väggen där hon satt och slumrade snart till. Någon timme senare vaknade hon av att mannen som bodde i rummet hade sex med henne.<br> ? Jag trodde inte att jag skulle reagera så här. Men nu känner jag att det får vara nog. Nu räcker det.<br>Ann tystnar och hennes ögon är tårfyllda. Men hon gråter inte och jag får känslan av att hon heller aldrig har gjort det. Inte över det här. I stället är hon arg. Arg för att hon inte kan låta bli att lägga skulden på sig själv. Arg för att han gick upp på morgonen och åt frukost med det som skulle bli hennes arbetskamrater. För att han har fått leva helt ostört medan hon faktiskt mått jävligt dåligt. Vad är han förresten för gud som tror att han bara kan ta för sig? Våldta.<br>Full och inga blåmärken<br>Första gången jag nämner ordet för Ann säger hon att hon inte har velat använda sig av det uttrycket. För om hon jämför det hon har varit med om med andra händelser så var det kanske inte så farligt. Hon hade inga blåmärken att visa upp och så var hon ju ganska full. Han däremot var städad och trevlig. Skulle snart bli pappa och hade varit anställd hos företaget i flera år. Någon anmälan var det aldrig tal om. Vem skulle tro på hennes historia? <br>Förra året anmäldes 2.184 våldtäkter i Sverige. Men mörkertalet sägs vara enormt och näst intill omöjligt att räkna ut. På 1980-talet gjorde RFSU-kliniken ett tappert försök att komma åt siffran genom att kartlägga våldtagna kvinnors egen inställning till brottet. Av de 184 kvinnor som sökte hjälp hos RFSU valde 40 procent att inte anmäla det de varit med om. Det innebär att 60 procent faktiskt valde att göra en anmälan vilket motsvarar den siffra som syns i statistiken. <br>Det totala antalet våldtäkter under 2002 skulle med RFSU:s studie över oanmälda brott bli 3.640 våldtäkter per år. Det är nästan tio stycken per dag eller en våldtäkt varannan timme. Samma år uppklarades 786 av dessa, vilket inte nödvändigtvis innebar en fällande dom. Endast 113 män dömdes varav 95 stycken fick fängelse. Anns rädsla för att inte bli trodd är alltså helt befogad.<br>Vardagen rullade vidare<br>Ann tog aldrig jobbet som hon blev erbjuden. I stället försökte hon leva som om den där helgen i januari aldrig hade inträffat. Och hon lyckades ganska bra. Ingen misstänkte något och vardagen rullade på. Men så förra veckan öppnade hon Kuriren och fick se en artikel om en 17-årig tjej som varit med om något liknande. Gärningsmannen dömdes till två månaders fängelse för sexuellt utnyttjande och fick dessutom betala 75.000 kronor till den unga kvinnan för kränkning.<br> ? Det gick upp för mig att det där lika gärna kunde ha varit jag. Jag har inte förträngt något. Jag kommer ihåg allt och det var obehagligt och äckligt. Vad har han gjort med mig som jag inte vet? Vad har han sett och var har han pillat? Jag var ju naken.<br>Återigen blir hon arg. Hon sitter tyst en stund och funderar på frågan jag nyss ställt. Blev du en annan person efter det som inträffade? <br>Inga nya relationer<br>På kylskåpet bakom henne framträder ett stycke av kylskåpspoesi som jag inte tidigare har lagt märke till i virrvarret av ord. ?Genom att vilja säga sanning trots tystnad är att vara unik?. <br> ? Min tillit till män är rubbad. Jag fungerar inte i relationer, säger hon plötsligt.<br>Det är det som är den största skillnaden från hur det var innan. De senaste tre åren har hon inte haft något förhållande. Så fort spänning uppstår mellan henne och en man så backar hon. När hon går ut och ska roa sig med sina vänner sitter hon helst vid ett bord och tar det lugnt. Hon vill inte dansa och kommer någon fram är hon snabb på att avfärda. Något som ska vara så fint har blivit motbjudande. Bara själva tanken på sex får henne att associera till det som hände. Någon gång under ett samlag skulle hon säkert hamna i den vinkeln som hon var i när hon vaknade den där gången. <br>Våldtäkt räknas i dag som ett grovt brott med hög straffpåföljd vilket innebär att även beviskraven är väldigt höga. Ord står ofta mot ord när vittnen i de flesta fall saknas. Var kvinnan dessutom full, utmanande klädd eller bekant med gärningsmannen är det ännu svårare att bli trodd. Det bästa för att få en fällande dom är om kvinnan har ett jobb, är gift och har barn. Att hon kan visa upp blåmärken som verkligen tyder på våld och att våldtäkten var en överfallsvåldtäkt där en för henne okänd man hoppar fram ur buskarna en mörk kväll och klubbar ned henne. I verkligheten är sådana våldtäkter väldigt sällsynta. I stället är mannen och kvinnan ofta bekanta. Och ända fram till den nya sexualbrottslagen trädde i kraft 1984 sågs detta som en förmildrande omständighet. Faktum är att det så sent som på 1960-talet var tillåtet att våldta sin egen fru.<br>Frågan är hur mycket som egentligen har förändrats trots stiftandet av nya lagar. Kvinnor väljer fortfarande att inte anmäla våldtäkter just på grund av att de är rädda att inte bli trodda. Dessutom, som i bland annat Anns fall, så är de inte ens säkra på om det de blivit utsatta för kan kallas för våldtäkt. <br>Nytt lagförslag har tagits fram<br>Ansvaret för mannens sexualitet tycks ligga på kvinnan i det avseendet att det är hon som får skylla sig själv som låter en nyfunnen vän följa med upp på <br>fika, släpper in sin exmake eller dricker sig full och somnar på en fest. Ett nytt lagförslag har dock lagts fram av Sexualbrottskommittén som riksdagen kommer att ta ställning till under nästa år.<br>Förslaget innebär att våldtäktsbegreppet utvidgas till att omfatta situationer där kvinnan varit alltför berusad för att kunna försvara sig själv. Det som ska stå i fokus vid bedömningen av brottet är kvinnans upplevelse av kränkning, inte specifikt vilken handling som utförts.<br>När jag ska lämna Ann säger hon att hon är lättad. Det som hände för tre år sedan ska inte längre få henne att må dåligt. Det första hon tänker göra är att bli kvitt skuldkänslorna. Men hon kommer även i fortsättningen att hålla det som har hänt för sig själv.<br> ? Kontrollen är det sista jag har. Jag tänker inte utsätta mig för att bli misstrodd eller ifrågasatt. <br>Fotnot: Ann heter egentligen något annat.<br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om