Den gröna drömmen gick upp i rök

Ändå är Lisbeth Nilsson lugn och noga med att betona, att det är saker, ting, som har brunnit upp. Ingen kom till skada. Hon sitter i en vit kökssoffa som hon ställt ut i sin grönskande trädgård i Gammelstad.
Det är onsdag eftermiddag, och det ryker fortfarande från det totalförstörda stationshuset från 1897 bara en bit bort.

Allt förstört
I morse kände hon en stor tomhet.
Alla installationer, lampor, tyger, verktyg och symaskiner är borta, och alla fåtöljer som stod färdiggjorda i stationshuset, är förstörda.
Hon har varit vaken sedan 02.00 i natt och är nog egentligen väldigt, väldigt trött.
Nu vill hon trots allt börja försöka se framåt.
Hon är noga med att tala om att de fina minnena från själva skaparglädjen och skaparkraften i stationshuset som en gång i tiden var en väntplats för resande och mötande, de minnena kommer alltid att finnas kvar. Den gamla tågstationen blev Lisbeth Nilsson och Ingalill Nylunds egen"Station Gröna Drömmar", en konstverkstad och en träffpunkt för gamla och nya vänner. Där fanns alltid möjlighet att få sig en kopp kaffe. Där hölls många trevliga fester. Ofta blev den en träffpunkt för kvinnokraft.

Mötesplats för vänner
Det var julglöggen i december, Halloweenfesten i november, suströmmingsfesten i augusti eller någon annan typ av fest. Då dukades långbord i gamla väntsalen.
- Det var en mötesplats för vänner. Där ägnade vi oss också åt möbelrenovering, jag och min son Peter Hansson åt att göra våra "Fräcka fåtöljer" som vi kallar dem, och åt att sy och måla. Vi gjorde kreativa saker rent allmänt. Det är där den största sorgen ligger, i att huset brunnit ner. Men vi själva finns kvar, vi som skapar. Nu ska vi se vad vi kan hitta för lokal framöver, säger hon.
Hon minns att det var en härlig tid att flytta in med skaparverkstaden i det gamla stationshuset för fem år sedan. Hon som sade upp sig från chefsjobbet på Telia för att följa sina drömmar. Här i stationshuset kunde hon och Ingalill Nylund ge full frihet åt sina idéer.
- I ens eget hem kan man ju inte spela ut helt och fullt. Vi är ju flera i familjen. Men i stationshuset kunde vi göra som vi ville. Vi fixade och målade. Vi hängde upp stolar på väggarna (!) och satte upp galna lampskärmar, säger Lisbeth Nilsson.

Gamla minnen
Under åren som de har haft sin skaparverkstad i stationshuset är det många människor som kommit förbi och de har ibland berättat om just sina minnen från den gamla stationen, hur de mött vänner och tagit avsked av vänner som rest bort med tåget.
Stationshuset var på en och samma plats i över 100 år men på något sätt i ständig rörelse, tack vare människorna som passerade där, låter det som.
- Minnena därifrån, de är fina och bra. Dem får man nu bära med sig för att skapa något nytt, säger Lisbeth Nilsson.
Det tänker de nämligen göra.