Vi blir absolut färgade och fångade av den tid vi lever i. För min del var det morfar som byggde språngbrädan mot framtiden, en enkel man, en bonde av den gamla sorten, fostrad i hårt arbete i det jämtländska fjällskogsområdet. Varje dag gick han en runda i sin vackra trädgård och pratade med blommorna och träden. Ibland kunde vi höra hur han rabblade de latinska namnen på de örter han omgavs av, en botanisk vandring i all enkelhet.
Morfar var en vis man som förstod världsalltets sammanslagna ekologiska fasoner. Sålunda menade han att man aldrig skulle ta flera öringar ur bäcken än vad som passade i en stekpanna och aldrig plocka flera blommor än vad som rymdes i vasen. Sparsamhet var en dygd och inte ett tvång. Hans mer klassiska ”predikan” var att Jorden var allas urmoder och att allt som fortlevde på ytan var moderns kusiner, där allt levande var lika viktigt för helheten. Morfar kunde sin ekologi, förstod sambanden och försökte leva därefter.
Eftersom han också var en mästerlig snickare gjorde han naturligtvis växtpressar till sina barn och även till några av oss barnbarn, bland annat till mig. Redan som tioåring var jag igång med samlandet. Nyfikenheten gjorde att jag drog mig allt längre in i skogen och allt närmare fjällen. Det var under de exkursionerna som jag till slut fastnade för fisket, kanske en naturlig följd av ett naturnära leverne.
Fjällen blev till slut mitt paradis gällande fisket och blomstren följde med av bara farten. Därför känns det också naturligt att vissa fjällblomster blev mina vänner för livet, som den blyga fjällnejlikan, den kaxiga rosenroten eller den ståtliga Kung Karls spira. Det intressanta med just de tre örterna är att de har en historia att berätta.
Viscaria alpina heter fjällnejlikan på latin, en röd liten fin blomma med en krans av blad mot marken. Viscaria betyder koppar och växten trivs bäst på sådana marker. Det var så den kända kopparfyndigheten (Viscariagruvan) utanför Kiruna en gång i tiden upptäcktes. Det var rika blomningar av fjällnejlikan som visade geologerna vägen till kopparfyndigheten. Växten har följt mig genom alla fjällfiskeåren, framför allt i den norrbottniska delen av Lappland. När jag ser den le mot mig i kanten av harrjokken, brukar jag stanna och prata lite.
Rosenroten, eller fjällkaktusen som den kallades förr i världen, är idag mest känd som ingrediens i örtmediciner mot impotens och allmän kroppslig svaghet.
Gammalt i världen var det vanligt att fjällfolket allmänt tuggade på örtens feta blad. Vi mumsade också på bladen, men blev lika trötta i alla fall. För mig betyder den däremot något helt annat, en påminnelse om en väldigt speciell händelse.
När jag flyttade till Norrbotten för gott började också mina spännande upptäcktsvandringar bland länets fjäll och dalar. Jag hade redan fått smaken av äventyret genom lumparåret i Kiruna.
På den tiden var det vanligt förekommande att en flugfiskare bar en spånkorg att där uti lägga eventuell fångst. Så hände det sig att två kompisar och jag hamnade i trakterna av gränssjön Sårkåjaure väster om Akkamagasinet i Luleälvens översta delar. En afton hittade vi en liten namnlös fjälltjärn, som formligen kokade av röding.
Det visade sig att fiskarna var påtagligt sparsmakade, vilket gjorde flugvalet särskilt problematiskt. Efter en del letande i askarna knöt jag till slut på en svart kuse i liten storlek. Precis när den landade på den spegelblanka ytan steg en fisk som visade sig vara riktigt stor och grann. Den blev min första röding över kilot, en oförglömlig händelse i mitt fortsatta fiskeliv. Då gick jag ut på heden och plockande en bunt med rosenrot, rensade fisken och bäddade ner den tillsammans med blomstren i spånkorgen. Sedan dess har växten varit starkt förknippad med röding.
Kung Karls spira är namnsatt efter Karl XII, ett av de mer resliga blomstren på fjällmarkerna. Den blommade så vackert på stranden av en nordlig liten sjö, den aftonen för många år sedan när jag fick mitt livs harr på fluga. Fisken visade sig vara 65 centimeter lång och borde ha vägt kring 2,5 kilo. Jag kysste den på huvudet och lät den få friheten åter. Eftersom spiran växter på det mångomsjungna Sandåslandet norr om Kiruna, där harrfisket är som härligast, känner jag en stark vänskap till den kungligaste av alla spiror.