Det går att skapa kaos i lugna rum.
Den där jävla överkompenseringen ställer till det för oss människor ibland. Jag tappade alltså häromdagen en meningslös gaffel och i mina försök att fånga denna sprattlade jag med armar, fingrar och i princip alla andra kroppsdelar för att rädda detta totalt menlösa bestick från det tragiska ödet att falla ner i diskhon. Det var som att min kropp gjorde en egen blixtbedömning att den här gaffeln, den får under inga omständigheter tappas, och jag kunde inte avstyra kroppens reaktion. Resultatet blev att jag fipplade iväg gaffeleländet till en annan del av rummet och allt annat jag hade i händerna tappade jag. Det skramlade och levde om. Men jag tog det med fattning, ty jag har varit med om värre.
Det här med att skapa kaos har några av oss utvecklat till perfektion.
Gång på gång får jag påminna mig själv om att lämna över till expertisen i ett tidigt skede. Börja inte hålla på. Gör det bara inte. Eller åtminstone – läs på ordentligt innan. Ändå står man där med en hammare i handen och tycker det är fullt logiskt att chansa med några snabba slag mot tunn plast för att få de nyinköpta grejerna att passa. Trots att det finns en överkryssad hammare i instruktionen.
Vi klappar till.
Att skapa kaos till och med i det lugnaste rummet är inga problem.
På hösten upptäcktes nämligen att det fanns vatten i golvbrunnen inne i vedeldade bastun och för att undvika att detta skulle frysa över vintern så måste vattnet avlägsnas. Men att få ner något att ösa med var uteslutet, utrymmet var trångt.
Lösningen blev att hämta en liten slang som jag kunde suga upp avloppsvattnet med för vidare transport till en annan hink. Givetvis inte dricka men ni förstår att här pratar vi om ett oerhört precisionsarbete med små marginaler mellan fiasko och succé, vi pratar millimetrar i kombination till rätt tryck i slangsugandet, och ja, det var fullständigt omöjligt att undvika viss kontakt.
Det var ett smutsigt jobb men det måste göras.
När man ligger på bastugolvet med näsan just ovanför golvet och hjärndött stirrar ner i det smutsiga vattnet så finns tid för reflektion mellan sörplandet. En bra idé är att tänka på något roligt. En dålig idé är att tänka på vem som egentligen bastade senast. Särskilt om svaret är polargänget bestående av sex mer eller mindre håriga och lönnfeta medelålders män.
När jag sörplat klart kvarten senare och blickar ner i den tomma lilla skålen ser jag ett litet handtag vid kanten av golvbrunnen. Det visar sig att det är bara är att vicka upp handtaget, dra upp insatsen ur golvbrunnen och tömma den för att sedan trycka ner den igen. Klart. 5 sekunders jobb. Jag valde kaos i stället för lugn.
Rap.
Man ska sluta hålla på, men det är svårt ibland, man vill ju.
För några år sedan hade jag faktiskt konsulterat expertisen och inhandlat en pump för att underlätta ett växelhusoljebyte i båtmotorn. En enkel och helt kladdfri upplevelse utlovades.
Fåglarna kvittrade, solen sken, värmen var tillbaka och regnbågar bildades i vattenstänket från folk som tvättade sina båtar. Total jävla harmoni.
Så plötsligt, slangen lossnar från pumpen, olja sprutar ut från både pump och motor. I överkompenserad panik försöker jag stoppa oljeflödet och resultatet blir en smått sensationell inoljning av människa.
Jag springer i väg en bit bort och böjer mig ner för att snabbt torka av mina händer i gräset – precis där jag kvarten innan pinkat och precis där brännässlorna just börjat växa.
Då gav jag liksom upp.
Jag blev stående apatisk med mina oljeindränkta urinhänder som sved av brännässlor och jag minns att jag blickade mot himlen med armarna livlöst hängandes vid sidan. Jag tänkte att från och med nu skiter jag i allt, precis allt, och ett oväntat lugn infann sig.
Då slog det mig: Detta måste vara crescendot i mitt kaos. Kroppen hade inga nya svar, inga kompenserande aktioner som kunde göra det ännu värre. Jag hade nått vägs ände.
Det enda som hördes var fågelkvitter och oljan som med ett utdraget kluckande rann ner i gräset bakom mig.
Rummet var lugnt igen.
Jag kan leva med tappade bestick nu för tiden.