De ungas oro kan vara en positiv kraft

Människans ­effekter på naturen större än ­väntat, ­Smältande isar hindrar ­isbjörnarnas ­vandring, Regnskogen skövlas i högre takt och Snöfria vintrar – vårt eget fel?
Med ett axplock av t­idningsrubriker i ­bakhuvudet är det inte förvånande att en internetsökning på ­ordet ­klimatångest ger ett näst intill ­oöverblickbart antal träffar. Men hur mycket information om ett klot i kris kan man ta in innan problemen känns övermäktiga och den passiva ­uppgivenheten börjar framstå som ett, om inte vettigt så i alla fall begripligt, alternativ?
Maria Ojala, född och ­uppvuxen i Haparanda, är verksam vid ­Institutionen för beteende-, ­social- och rättsvetenskap vid Örebro ­universitet. I den doktorsavhandling hon ­disputerade med i mars förra året, ­visar hon på att unga ­människors oro inför globala miljöproblem inte med ­automatik behöver innebära något negativt. Att tvärt om se oron som en potentiellt ­positiv kraft, vänder på ­perspektivet och­ ­redan ­avhandlingens titel – Hope and ­worry. Exploring young peoples values, ­emotions, and ­behavior regarding global ­environmental ­problems – signalerar att framtids­scenariot inte är nattsvart alla ­larmrapporter till trots.
Varningssystem
Frågan om oron i sig leder till något negativt eller positivt för individen och samhället, handlar snarare om ­möjligheterna att på ett konkret plan hantera såväl problemen i sig som de känslor de väcker.
- Oro är ett basalt varningssystem, en överlevnadsmekanism som gör att vi faktiskt agerar. Oron kan vara en positiv kraft både på ett personligt plan och i ett större perspektiv. Känslan gör oss uppmärksamma på problemet och kan leda till att vi vill lära oss mer, vilket i nästa steg kan innebära att vi förändrar vårt sätt att förhålla oss till omvärlden.
- Men sedan beror det också på mer personliga förutsättningar hur vi går vidare. Det handlar dels om huruvida jag som person har en tendens till ­katastroftänkande eller om jag har en mer hoppfull syn på livet och därmed en förmåga att se alternativa möjligheter. Det är också viktigt att man har tilltro till andra aktörer, exempelvis politiker och forskare.
- I min undersökning kunde jag identifiera två undergrupper av högt oroade unga, dels en som mådde bra och dels en som mådde dåligt.
Här lyfter Ojala fram fyra ­huvudfaktorer som påverkar förhållandet oro kontra välmående: existensiell mening, hopp, tilltro och ilska. Existensiell mening är ett uttryck för känslan av sammanhang och mening i livet – vad du har med dig i ditt personliga bagage, vilka erfaren­heter du gjort och hur dessa ­påverkar din personlighet och hur du tenderar att förhålla dig i olika situationer. Hoppet uttrycker en över­tygelse om att problem går att lösa, denna grupp ­visade också en tilltro till att ­exempelvis miljöorganisationernas arbete gör ­skillnad. Ilska, ­ofta riktad mot ­politiker och andra makthavare, blir i det här ­sammanhanget ett sätt att lägga ­ansvaret utanför den egna ­personen. Ilskan är utåtriktad och gör att man undviker ett tillstånd av ­destruktiv uppgivenhet.
Känsla och förnuft
De känslor som väcks av rapporteringen kring koldioxidutsläpp, ­stigande medeltemperaturer och höjda ­havsvattennivåer, har en central roll i ­Ojalas forskning. Men vad hon visar på är känslan som utgångspunkt – inte slutprodukt.
Den polarisering mellan känsla och förnuft, vars röda tråd löper tvärs ­igenom västerländsk tänkande, kan ses som en del av förklaringen till att ­likhetstecken ofta satts mellan känsla och irrationalitet. Ett resonemang som tar sin ­avstamp i människors upplevda oro kan med ­detta förhållningssätt ­avfärdas – men att se problemen, ­erkänna dem och ­tillåta sig att bli berörd på ett ­känslomässigt plan, kan också leda till handling, menar Ojala.
Inte heller positiva och negativa känslor inför miljöproblematiken är med nödvändighet motpoler i detta sammanhang utan kan upplevas ­samtidigt, och över tid, hos en och samma person.
Den åldersgrupp som ingår i de ­enkäter och intervjuer som ligger till grund för studien, definieras som unga vuxna och omfattar åldrarna 17–29 år. Att det blev just denna ­åldersgrupp var ingen slump.
- Utvecklingspsykologiskt är den här åldern, sena tonår till tidigt vuxenliv, en viktig period för vår identitet. Det är då man på allvar börjar fundera över hur man ska forma sitt liv, sitt arbete och sina relationer. Man har ännu inte hunnit skaffa egen ­familj men ­frigjort sig från ursprungs­familjen och det finns ofta ett utrymme för ­engagemang i ­samhällsfrågor. I högre åldrar, med karriär och barn, ­kommer annat i fokus och man tenderar att ­rikta sig mer mot den lilla världen.
Komplexa frågor
Det är också i den här perioden i ­livet man börjar ta ansvar i praktisk ­handling, det vill säga man börjar omsätta sina ideal i vardagen och upptäcker komplexiteten i frågeställningar som rör exempelvis miljön.
Kopplingen mellan ­personliga ­värderingar och val, och vilka ­konsekvenser dessa val kan få i ett ­globalt perspektiv, kan i bästa fall leda vidare till förändrat beteende eller till att man tar uttalad ställning.
Efter att Ojala lade fram sin ­avhandling för snart ett år sedan ­(intervjuer och enkäter utfördes under perioden 2002–2006), har ­rapporteringen i media ökat rejält.
- Det har varit ett otroligt ­media­fokus och jag kan tänka mig att det kan bli för mycket, men det ­beror också på hur rapporteringen sker. Man kan inte lägga bördan enbart på ­individens ­axlar, då finns risken för att skapar känslor av hopplöshet.
Ökad medvetenhet
Det måste finnas en tro på att man inte står ensam, en tilltro till att det också finns andra som arbetar för en lösning. Hela tiden handlar det om att se till två plan; vad jag konkret kan göra i min vardag och vad som sker i samhället runt omkring.
Samtidigt finns det en risk, menar Ojala, att miljöfrågorna blir en trend som klingar av relativt snabbt. Det såg vi exempel på i början av 1990-­talet då miljöfrågorna lyftes fram men där ­sedan tuffare ekonomiska tider ­puttade ned de gröna frågorna från agendan.
- Nu tror jag väl inte att det är riktigt så i dag eftersom genomslaget är ett annat och medvetenheten om miljö­frågorna har ökat på alla plan.
Fortsättning
För fortsatt forskning i ämnet har ­Maria Ojala beviljats pengar från Forskningsrådet Formas, tanken är att gå vidare med hur barn i åldrarna elva till tolv år reagerar på miljöhot och hur man arbetar med ämnet i ­undervisningen.
- Det finns inte så mycket kunskap om hur den här gruppen reagerar men under arbetet med avhandlingen ­visade det sig att det var strax före ­tonåren som många för första gången kom i kontakt med dessa frågeställningar och det väckte ofta starka känslor. ­Tanken är att jag ska börja lite smått i höst.
Skolans ansvar är här, vid sidan av att öka elevernas kunskap och lära ut fakta, att också ta de känslor som väcks på allvar, menar Ojala.
- Miljöproblemen kan möjligtvis vara ångestskapande för en del unga och redan tidigt har barn olika sätt att ­hantera stressande situationer i sin närmiljö. Detsamma gäller moraliska och empatiska frågeställningar men fokus ligger ofta på resonemang kring etiska dilemman och det är lätt att glömma den känslomässiga aspekten.