Patienten var kategoriserad redan vid första mötet.
– Det kunde till och med stå ”psykiskt insufficient”. Hon ansågs vara ”psykiskt otillräcklig”.
Det slog Annika Forssén och hennes kollega Gunilla Carlstedt att egentligen var det ingen av dessa journalförande läkare som visste något om kvinnornas liv och hur och varför de fått värk, sveda och brännkänslor.
Det var början till det arbete som nyligen resulterat i boken ”Arbete för livet. Kvinnor berättar om svenskt 1900-tal”.
1900-talet. Tiden när Sverige gick från u-land till välfärdsstat. Men det var också en tid när en grupp människor förminskades och lämnades vid sidan av. Kvinnorna.
Annika Forssén är docent i allmänmedicin vid Umeå universitet, men också verksam som distriktsläkare i Luleå, nu som pensionär och vikarie. Gunilla Carlstedt är också läkare, tidigare verksam som allmänläkare, samt inom psykiatri och socialmedicin. 1999 disputerade de båda med den gemensamma avhandlingen ”Mellan ansvar och makt – en diskussion om arbete, hälsa och ohälsa utifrån tjugo kvinnors livsberättelser” vid Institutionen för arbetsvetenskap, Luleå tekniska universitet. Avhandlingen har sedan blivit grund för flera böcker, även den nu aktuella.
De kvinnor som Annika Forssén och Gunilla Carlstedt träffade och samtalade med var födda på 1910- och 1920-talen och kom från olika samhällsklasser och olika delar av landet, med lite övervikt för Norrbotten och Västerbotten eftersom det var där som Forssén och Carlstedt verkade.
– Min mor var småbrukarhustru i Klöverfors, rakt in från Byske i Västerbotten, berättar Annika Forssén.
Det var moderns situation som väckte vreden och intresset för kvinnornas förhållanden hos Annika Forssén.
– Jag minns ännu hur arg jag var (jag skakade av ilska, barn som jag var) när min mamma en gång hade begärt att få sjukpenning för att hon var sjuk. På den tiden fanns bestämmelser som sa att den sjuka kvinnan kunde få laga mat till sina egna barn och ändå få sjukpenning. Men hon fick inte laga mat till någon annan, inte till maken. När kontrollanten kom satt min pappa, som var grovarbetare, och åt. Mamma nekades sjukpenning och hon begärde aldrig någon i fortsättningen.
– Det sades så ofta att kvinnor inte ”arbetade”, men det gjorde de visst. De tog hand om familjen, men de var också tidningsbud, de tvättade åt andra, arbetade i jordbruket. De bidrog till försörjningen. Och de födde barn. De arbetade hårt, men talade också om arbetsglädje och meningsfullhet. Och de skaffade sig en stor överlevnadskunskap!
Berättelserna om barnafödande finns med i boken.
– Jag var hemma hos Signe som fått så många som tio barn. Hon stod vid spisen och gräddade våfflor. Jag minns ännu när hon vände sig till mig och sa ”Åja, inte sitter de utanpå, inte”.
Signe hade haft lika svårt som många andra kvinnor vid sina förlossningar.
– Det fanns kvinnor som berättade om att de fått sina förlossningsbristningar sydda med ståltråd. Utan bedövning!
Annika Forssen och Gunilla Carlstedt fick också höra berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp, både i arbetslivet och i andra sammanhang.
– Det som kom fram i samband #metoo var tyvärr inget nytt.
Den nya boken, ”Arbete för livet. Kvinnor berättar om svenskt 1900-tal”, är uppdelad i olika teman. Författarna sätter också berättelserna i relation till kvinnors villkor idag, och till kvinnors hälsa då och nu.
– Vi blev verkligen vänner med kvinnorna vi träffade. Flera av dem satt på första bänk när vi disputerade med vår avhandling 1999 och ännu idag kan kan vi säga till varandra ”Så skulle Signe ha sagt” eller ”Som Karin sa...”