De psykiska ärren är lika svårläkta

Gunnar, 41, gick ensam längs Storgatan, på väg hem efter ett krogbesök. Han blev slagen i skallen med ett järnrör.  ? Luleå är inte längre som det varit, säger Gunnar som är född och uppvuxen i Luleå. Han tycker att det är en klar skillnad jämfört med bara för fem år sedan. Det är en förändrad situation. Folk slås ned och inte bara med knytnävar utan angrepp sker både med sparkar och med tillhyggen.  ? Det är betydligt råare, speciellt bland ungdomar. Tänker han tillbaks på sin egen barndom och ungdom är skillnaden ännu större.  ? Vi fick vara ute till klockan åtta eller nio senast. Då skulle man vara inne när det var skola. I dag ser man ungdomar på stan ute klockan ett, två på natten. Han ser det som viktigt att det finns tillräckligt med både poliser och vakter ute på stan och att patrullerna håller koll på de vanligaste ställena. ?Skedde mycket fort? Själv har han fortfarande svårt att våga gå ut ensam och har utrustat sig med ett överfallslarm. De fysiska skadorna efter överfallet är också besvärande men lika mycket plågas han av det psykiska traumat. Gunnar är ändå en vältränad man, över 180 centimeter lång. Han inser nu hur utsatta andra brottsoffer måste känna sig. Det hela var över på några minuter. Gunnar gick längs Storgatan efter att ha varit på krogen och sedan på McDonalds. Det var mörkt och kallt, november månad. I korsningen Storgatan/Smedjegatan stod två män och hängde vid Fritz Olssons.  ? Jag tänkte inte mer på det, jag gick längs Smedjan, cirka 30?40 meter. Då kom de springande över på min sida bakom mig och hann ikapp mig. Det skedde mycket fort.  ? När jag hörde de springande stegen vände jag mig om och såg den första killen som sprang förbi och upp framför mig. Han bromsade in och sade att han ville ha pengarna.  ? Jag blev som överraskad, ja, chockad, fick fram att jag inte hade några pengar. Jag hann bara säga det så hann den andre upp och slog mig med tillhygget, över ena ögat. Ögonbrynet sprack och blodet forsade. Det var ett våldsamt slag. Jag stapplade åt sidan, det svartnade för mig men jag tänkte att jag bara måste stå på benen. Och sneglade åt sidan. Där kom tre personer på Storgatan, och det blev min räddning. Gick lugnt därifrån Gunnar är övertygad om att rånarna därigenom skrämdes iväg istället för att fortsätta attacken.  ? Men de var kyliga. Gick lugnt och stilla mot Smedjegatan igen. Slipade killar och det var säkert intränat, säger Gunnar. Han tror att det inte var några nybörjare som var i farten. Tyvärr kunde han bara lämna ett vagt signalement till polisen. Mannen som kom bakifrån hann han över huvud taget inte se. Minnena av händelsen förföljer honom. Han har blivit extra vaksam, ser sig om, spänner musklerna, nacken, armar, kroppen mår inte bra.  ? Fast man inte gjort en fluga förnär, blir man rått utsatt! Efter händelsen kände han att han fått en viss ondska i sig. Bara genom att gå på stan, kanske gå in i en matbutik, kunde medföra att han tyckte sig känna igen en person som den ene rånaren. Hjärtat började dunka. Han ville gå fram, ta tag i personen, skaka denne och fråga: Var det du? Men Gunnar var inte säker och har aldrig varit någon våldsam person. Bestående men De fysiska skadorna som han fick kommer till en del att bli bestående för hela livet. Hans ögonbryn syddes igen. Såret var fyra centimeter. Vad värre är att han fick en synnedsättning och en nervskada som medfört ett känselbortfall på halva huvudet. Gunnars liv förändrades. Han är rädd för de förändrade attityderna bland ungdomen och vill att Luleå, hans hemstad, ska återskapas till ett tryggt ställe. Ansvaret lägger han mycket på ungdomarnas föräldrar.  ? Föräldrar vill gärna tro att deras barn är felfria och väldigt goda. Men de måste hålla koll, fråga barnen om vad som händer. Fråga så att de inte är inblandade eller håller på med sådana saker. En förändring måste också ske i skolan. Ungdomarna ska inte få sitta med mobiler påslagna eller mössor på huvudet. Starka regler måste fastslås när man börjar undervisningen, avslutar Gunnar. Gunnar är ett fingerat namn. Han orkar inte träda fram med sitt rätta namn och har inte heller velat oroa släktingarna som är ovetande om händelsen.

De psykiska ärren är lika svårläkta

För ett halvår sedan, på nästan exakt samma plats, skedde en allvarlig misshandel som ännu inte klarats upp.