De kämpar för sin kamrat

Bekhan Tchapanou är en lågmäld kille. Han talar i princip felfri svenska. Men han har ju å andra sidan levt en lång tid av sina viktigaste år i Sverige, fyra långa år i Råneå. Han berättar rakt och utan omskrivningar om familjens långa mentala vandring från skydd i Sverige och en social välfärd och en trygg verklighet med framtidstro och möjligheter fram till i dag när den trygga marken börjat gunga under fötterna. ? Min pappa Ruslan arbetade som egen företagare i Groznyj, min mamma Aza var musiklärare. Jag vill bli företagare jag också. Jag vill som han arbeta med ett eget ansvar, säger han lågmält. Mörknande framtid Han var på god väg mot den ljusa framtiden ska sägas. Fram till i dagarna var han student på samhällsprogrammet på Hackspetten, men han har hoppat av. ? Det kändes så omöjligt att sitta på lektionerna och försöka lyssna och när man samtidigt har det här i tankarna, säger han. ? Skulle beslutet bli att vi får stanna så skulle jag börja om direkt på skolan, säger han med ett vemodigt leende. Han berättar att lillebror Magomed 12 år inte längre vill gå till skolan i Råneå, och skälet är detsamma. Meningslösheten att vara del av ett tryggt socialt sammanhang som hotas att ta ifrån en. Lillasyster Liza som är sju år är familjens acklimatiserade Råneåbo. Hon var tre år när hon kom till byn och känner i princip inte till annat än en jordnära tillhörighet som är självklar. Hur skulle hon klara sig i Tjetjenien eller i någon annan del av Ryssland? Tanken är overklig för Bekhan, lika overkligt som han ser på avvisningshotet som kan komma att verkställas efter handläggningen av den andra ansökan om begärd inhibition. Går inte säker Etniska tjetjener har större möjlighet att få stanna i Sverige. Och Bekhans familj hör till den gruppen säger han. Detta har man flera gånger styrkt i dokument och filmupptagningar. Men mottagandet har varit ljumt hos Utlänningsnämnden, berättar han besviket. ? Man har inte ens läst eller sett på det vi lagt fram, de har till och med sagt till oss att de inte tagit del av det vi lagt fram. Varför? Ja, de har bestämt sig för att inte tro på oss. Man kan väl inte heller vara okunnig om situationen i Tjetjenien, säger han. En tjetjen går inte säker någonstans i Ryssland påpekar han. Barn eller vuxen, man är och ses som ett potentiellt hot mot Ryssland. Och skulle familjen skickas tillbaka väntar en farlig värld i ett sönderbombat land utan skydd eller hopp beskriver Bekhan. ? Man ses som en fara från 16 års ålder. Man kan hämtas och gripas för ingenting, många har försvunnit på det sättet. Man är totalt rättslös. Skulle vi skickas tillbaka måste jag göra militärtjänst i den ryska armén. Det finns ingenting kvar, skolan är en fönsterlös byggnad utan värme. När vi kom till Sverige förundrades min lillebror över att det kom varmvatten ur kranarna. Fyra år till beslut Han frågar sig också varför det har tagit hela fyra år för Utlänningsnämnden att ta beslut. ? Efter ett år var jag inne i det svenska, efter 1,5 år hade jag jobb på Willys, i dag har jag glömt hur man måste tänka för att överleva i Groznyj, jag vill inte tänka på det, säger han. Han är oändligt tacksam över sina svenska vänner och skolkamrater och arbetskamrater. På helgerna arbetar han på Willys matvaruaffär. ? Jag vill inte lämna Willys, säger han och berättar hur arbetskamraterna reagerade sedan de i veckan fick veta vad som var på gång, att deras högt uppskattade arbetskompis riskerar att förpassas ut ur landet. ? Vi blev chockade! säger tillförordnade butikschefen Linnea Rutqvist. Vi ordnade en namninsamling i affären. Vi har skickat dessa listor till regeringen, säger hon. Upprörda arbetskamrater ? Vart är Sverige på väg när man gör så här? säger hon indignerat och kamraterna håller med. Efter fyra år har människor, särskilt ungdomar och barn skapat sig en ny tillvaro, hur kan man skicka tillbaka dom till en krigszon? undrar Willys personal på 27 personer. Tiden vägs in Utlänningsnämnden har fått ta emot flera samtal från allmänheten om familjen Tchapanou. Och frågan om nämndens avsikt att skicka tillbaka familjen stämmer med barnkonventionen har rests. Handläggaren Anna Agrell: ? Generellt så väger vi in sådana faktorer som att en familj varit länge i landet. Runt fyra år är en gräns. Den här familjen har varit legalt i Sverige i cirka tre år, eftersom man inte räknar vistelsetid efter att familjen fått sitt första beslut om avvisning, för dessa är det maj i år som gäller, säger Agrell. Att det skulle vara ett brott mot barnkonventionen att skicka tillbaka familjen vill inte Anna Agrell skriva under på. ? Nej, det behöver inte vara ett brott mot konventionen när barnen åker tillbaka med sina föräldrar. Inom de närmaste veckorna ska Utlänningsnämnden ta ställning till familjens nya ansökan om att få stanna. När det gäller familjens uppgifter att de är att betrakta som etniska tjetjener har nämnden en annan åsikt: ? Man har gjort en annan bedömning. Men det är redan en uppgift som vi avhandlat. Vi anser att familjen nog är hemmahörande i en annan del av den ryska federationen. Oron ständigt närvarande När det gäller barnens situation, med en sjuåring som redan är acklimatiserad Råneåbo, säger Anna Agrell: ? Mänskligt sett kan det ju kanske vara bättre att få bo i Råneå än i Malmö eller New York. Men vi måste ju titta på om det föreligger ett skyddsbehov och väga in humanitära faktorer om barnen kommer att fara psykiskt illa, säger Anna Agrell. Hur beslutet kommer att bli kan handläggaren förstås inte ge ett svar på. Men hemma i Råneå står familjen Tchapanous mentala resväska. Och i den ligger något som aldrig kommit att packas upp under 2000-talets första år. Oron!