Kalle som egentligen heter någonting annat, vill vara anonym.
Anledningen till att han och hans pappa, som vi kan kalla Per, vill berätta om deras erfarenheter av dataspelsberoende är hoppet om att kanske hjälpa någon annan som hamnat i samma situation.
- Jag känner mig frisk nu, men det kan jag inte med säkerhet säga att jag är. Jag mår jävligt bra. I somras mådde jag skit hela tiden, jag visste inte ens vart jag skulle ta vägen, det kändes som att jag inte hade någon framtid och jag höll på att bryta ihop helt, säger Kalle som nu är 19 år.
Spelandet började när han var 14 år, allteftersom åren gick blev det mer och mer.
- Jag fixade mycket dataspel åt barnen när de var små, jag jobbar med datorer. Nu brukar vi skoja om det, att jag drog in det i huset. Datorerna fanns med redan innan han föddes. Jag är utbildad att jobba med beroende genom jobbet, ändå såg jag det inte, säger pappa Per.
Bara på helgerna
Han berättar om hur sonen spelade allt mer, både han och barnens mamma tyckte att de hade kontroll, skolan var viktig och de hade regler så som att dataspel bara var tillåtet på helgerna.
Hade barnen gjort något bra kunde tid till dataspel vara en belöning.
- Det var i nian som skolan började gå dåligt, jag spelade i stället för att ägna mig åt skolarbetet, berättar Kalle.
- Det var inte bara datorn utan idrott också. Men det var i nian som vi insåg att betygen var riktigt dåliga, vi hade fått signaler från skolan men Kalle gjorde allt för att hålla tillbaka det, det var nu han började med lite lögner för att få spela dator.
När det var dags för gymnasiet blev IV-programmet lösningen. Där gick det bättre med studierna men då var också nivån lägre och dagarna kortare.
Kalle kom hem tidigt och kunde ägna sig åt dataspel fram till middagen då föräldrarna kom hem från jobbet.
- I slutet av ettan eskalerade det, det bara small till. Jag ville inte ens gå till skolan, i tvåan gick jag nästan aldrig dit.
Schemat försvann
För föräldrarna blev det allt svårare att hålla kontroll över situationen. Det var sovmorgnar och scheman som försvann och var svåra att få tag på. Schemaändringar så att dagarna aldrig stämde.
Dessutom var nu sonen 18 år och myndig, dock kom en ny mentor på skolan som trodde på Kalle att få stor betydelse. Tillsammans försökte skola och hem att få honom tillbaka på rätt spår.
- Vi kollade läxor och tjatade tills öronen blödde. Vi skjutsade till skolan men han smet hem. Det spelade ingen roll vad vi gjorde, det var också nu vi började förstå att det var spelandet som orsakade det här.
Internet i mobilen
Föräldrarna tog bort den stationära datorn och internet men Kalle hade tillgång till skoldatorn, han stack även hem till kompisar och stannade över helgen för att spela.
Till mobiltelefonen skaffade han internet.
- Man ville heller inte vara hur elak som helst utan försökte även peppa honom att tänka rätt. Vi diskuterade brutna löften och besvikelser, men han var en fena på att hitta på varför han skulle gå bort eller inte gå till skolan.
Pappa Per berättar också att sonen slöt sig allt mer, han gick alltid in på sitt rum och var lättirriterad.
Umgänget försvann
Hela det sociala umgänget med familjen försvann, hans vänner fanns på nätet.
- Det var jättesvårt att få kontakt, vi nådde inte fram. Vi kämpade med regler men han smet undan. När jag frågade hur det gått i skolan svarade han att det gått jättebra även fast han inte ens varit där, samvetet försvann.
Kalle själv berättar att han lyssnade till vad föräldrarna sade men han tog det inte till sig, hans hjärna slutade fungera.
Nu efteråt har han läst att minnesförlust är vanligt, att han inte är den enda som drabbats.
Pappa Per började söka på nätet om behandling för dataspelsberoende, det enda han hittade norrut var Spelberoendes riksförbund som hade en stödgrupp för spelberoende. Det första mötet var en häftig upplevelse med en blandning av beroenden och personligheter.
- Men ändå är det samma för alla, du är kung när du spelar. Genomför du det bra är det samma belöningssystem i kroppen, dopaminet. Jag förstod att han var väldigt duktig och väldigt erkänd av spelkompisarna.
Nu har far och son gått på möten i två månader, lika länge som Kalle varit spelfri.
- Det känns jättebra och vi pratar nu igen. Jag kom på mig själv med att inte kolla om han är i skolan, jag behöver inte det längre. Jag brukar alltid säga till mina barn hur mycket jag älskar dem, men det har varit förbytt i irritation. Nu har vi ändrat oss båda två, jag ställer krav på ett annat sätt. Vi har inte rest klart än, men vi är på god väg, säger pappa Per.