Dansande stråkkvartett

Att mitt bestående minne från denna konsert då är den fräschör med vilken den genomförs är i alla fall för mig mycket imponerande. Men så är jag också mycket svag för artister inom den klassiska genren som vågar bryta mot allt vad gamla mossiga konventioner heter och skapar sitt eget sätt att komunicera med en publik. Bara det att man som stråkkvaretett beslutar sig för att stå och spela kan få vilken puritan som helst att vända i dörren. Men vad blir resultatet för oss som publik? Jo, vi får en nästan dansande primarie, en cellist och en violast som nästan går in i varandra i sin strävan efter att spela exakt likadant vad beträffar rytm och dynamik. Det blir ett levande skådespel samtidigt som ljuv musik strömmar ut från scenen. Brodskykvartetten ger oss också nycklar så att vi kan tyda en del av verken som annars kanske blir lite svårbegripliga. Detta genom små enkla presentationer. Det blir mycket effektivt och så mycket roligare att lyssna till musiken. Detta sker till exempel innan man tar sig an den svenske kompositören Albert Schenelzers stråkkvartett nummer två. Musiken är på intet sätt självklar för oss som lyssnar. Vi ställs inför enorma dynamiska kast, från läckra flageolettklanger till rasande unisona löpningar över hela greppbrädor. Men jag tror att alla med mig förstod att här var det en samansatt person som fick sitt porträtt målat i tonernas alla färger. I Sjostakovitjs åttonde stråkkvartet är det den otroliga balansen i klangen som imponerar. Fyra ganska bångstyriga instrument klingar helt plötsligt som ett enda. Intonationen är, åtmonstone för mina öron, perfekt och inget sticker ut. Kvartetten slutar på ett mycket gripande sätt och här håller Daniel Rowland oss kvar i sitt grepp så länge att man nästan får andnöd. Efter den något tunga första delen av konserten inleds den andra med en sats av Schubert som är riktigt briljant. Här behövs inga nycklar, musiken talar sitt tydliga språk och det går inte att ta miste på publikens positiva reaktioner när den är färdigspelad. Det sista stycke som jag hinner höra är Frates av Arvo Pärt. Här får andreviolinisten snällt ställa sig nedanför scenen och spela en bordunton genom hela stycket medan de övriga spelar en koralliknande melodi på ett mycket klangfullt vis. Tyvärr missar jag Mendelssohns sjätte stråkkvartet på grund av presslägningens oåterkalleliga tidsgräns. Jag vandrar dock glad i själen till mitt tangentbord för att skriva dessa rader för detta var magnifikt bra!

Dansande stråkkvartett

I snart 40 år har Brodskykvartetten kamperat ihop. De har spelat tillsammans över hela världen och spelat sig igenom i stort sett hela repertoaren för stråkkvartett, plus lite till om man räknar de gränsöverskridande sammarbeten de gjort med diverse artister.