Mardrömmen började på morgonen den 8 oktober förra året då han vaknade.
– Händerna var helt knutna, det gick inte att böja ut dem, säger Daniel Engman.
Dagen innan hade han krupit omkring på golvet hemma i Kalix, fullt frisk, och lekt med sina två små barn. Han lämnade barnen hos deras mor i Kalix, innan han for till jobbet i Haparanda. Kollegorna reagerade över hans händer, som blivit alldeles knallröda. De uppmanade honom att åka till sjukhus, så han åkte tillbaka till Kalix.
– När jag kom till akuten i Kalix kunde jag inte få ut benen ur bilen, jag fick ringa och be om hjälp.
Han blev inlagd på Kalix sjukhus, med tilltagande svåra smärtor i armar och ben. Det var som att smalbenen låg i en myrstack beskriver han smärtan. Besvären tilltog och kröp uppåt midjan.
– Varje gång jag vaknade gav de mig morfin, jag hade så ont. Jag är inte den som går till lasarettet i onödan, säger Daniel Engman.
Den 13 oktober fördes han med ambulansflyg till Norrlands universitetssjukhus i Umeå.
– Då kunde jag bara vicka på en tumme, säger Daniel Engman.
I Umeå röntgades hans rygg och man tog ett ryggmärgsprov på honom berättar hans särbo Sofia Käll. Daniel Engman säger sig inte ha fått någon diagnos av läkarna i Umeå.
Efter en vecka begärde han att få flyttas från Umeå till Sunderby sjukhus, eftersom han ville komma närmare sina barn i Kalix. Det är ett beslut som han ångrar i dag.
– Det var det dummaste jag gjort, säger Daniel Engman.
På Sunderby sjukhus fanns det inte plats för honom, så han accepterade att läggas in en natt i Kalix. Efter en verbal kontrovers, som bottnade i att man på sjukhuset hade förväxlat hans mediciner, åkte han ut från sjukhuset.
Daniel Engman berättar hur han bollas runt mellan olika vårdinrättningar, i sina förtvivlade ansträngningar att få diagnos och behandling.
Neurorehab vid Sunderby sjukhus nekade att ta emot honom, trots att han remitterats dit av läkare på akuten i Sunderbyn. Det tog månader innan han fick besked att han inte fick komma dit.
”Jag har tyvärr fått negativt svar därifrån. För att vara aktuell hos dem måste man vara färdigutredd och ha en klar diagnos med neurologisk sjukdom eller skada i centrala nervsystemet och så är ju inte fallet för dig” beklagade akutläkaren som skrivit remissen.
En annan läkare på akuten skrev då en remiss till medicinsk rehab. Tre månader gick innan han fick komma dit.
– Läkaren som jag träffade där sade ”men herregud, du ska på neurologisk rehab”, berättar Daniel Engman.
Eftersom läkaren på medicinsk rehab engagerade sig blev hans väntan inte lika lång.
Den 6 maj kom han in på neurorehab vid Sunderby sjukhus. Rehabiliteringsplanen utmynnade i att han rekommenderades att träna i varmvattenbassäng, att han skulle prata med en psykolog och att han inte skulle få rullstol, han skulle köpa nya kryckor.
– Då vart jag jäkligt arg, utan rullstol kommer han ingenstans, säger särbon Sofia Käll.
– De sa att jag skulle träffa en psykolog för att prata om hur det är att leva livet så här, säger Daniel Engman.
I mitten av juli blev han akut dålig, under en natt svimmade han tre gånger och kräktes. Han åkte in till Kalix sjukhus där han blev inlagd. En skallröntgen togs. Han blev sämre, fingrar och armar började domna bort och synen försämrades.
– Till slut kunde jag bara se fotändan på sängen, sedan var det suddigt.
Hans oroliga föräldrar krävde att han skulle skickas till Umeå, men han skickades istället till Sunderby sjukhus med ambulans. Daniel Engman säger att läkaren undersökte honom i ungefär fem minuter.
– Hon tog två topsar och drog över kroppen och bad mig böja på benen. Hon sade att ”till 98 procent är du inte neurologiskt sjuk”. Hon tyckte att jag skulle gå in på en hemsida och läsa och att jag skulle rulla över till psykavdelningen, berättar Daniel Engman.
Psykläkaren ville inte lägga in honom.
– Han sade att ”jag kommer aldrig att lägga in dig, för då kommer du inte att få den hjälp du behöver”, säger Daniel Engman.
Åter till akuten på Sunderby sjukhus, där man hänvisade till att han var inlagd på vårdavdelning i Kalix och fick ta sig dit bäst han kunde.
– Två timmar efter det att jag kommit med ambulans till Sunderby sjukhus så sitter jag ute på parkeringen i Sunderbyn.
Men vårdavdelningen i Kalix hade skrivit ut honom, så han satte sig på akuten i Kalix. Samma läkare som tidigare skickat honom till Sunderbyn med ambulans tog emot honom.
– Han undrade ”vad gör du här igen?”, säger Daniel Engman.
Daniel Engman är förtvivlad över att han inte får behandling och en tydlig diagnos. Han säger att han vill bli undersökt av specialister, på universitetssjukhuset i Umeå eller på något annat sjukhus. Men i Umeå vill man att han ska undersökas i Sunderbyn, innan han kan få komma dit, det är beskedet han fått när han ringt till sjukhuset i Umeå.
Han har också nyligen fått beskedet - muntligen då han besökte Sunderby sjukhus - att neurologen på Sunderby sjukhus inte tar emot honom med motiveringen att man i Umeå inte har hittat någon neurologisk sjukdom eller skada hos honom. Mannen som läste i hans journal på datorn vägrade att lämna en utskrift till honom.
– Jag kan inte göra inbrott på Sunderby sjukhus och stämpla en remiss åt mig själv, säger Daniel Engman som känner att han sitter fast i sjukvårdens moment 22.
Eftersom han inte fått en diagnos får han inte hjälp med att anpassa sin bostad i Kalix till ett liv i rullstol säger han. Det påverkar hans möjligheter att träffa barnen. Under hela hans sjukdomstid har ett tungt ansvar lagts på hans särbo Sofia Käll, som bokstavligt talat har fått lyfta honom, upprepade gånger.
Vad har varit värst för dig under den här tiden?
– Att jag bollas omkring och att de försöker få det till att det är något psykiskt. Jag mår dåligt för att jag inte får hjälp, säger Daniel Engman.