– Men hej, jag hade glömt att ni skulle komma, nu kör det ihop sig för mig. Jag tänkte nästan ringa och avboka mötet för jag ska ordna en aspbergerkväll i kväll också och det blev så himla mycket nu. När jag kom på att ni skulle komma i dag tänkte jag ”ska jag duscha eller städa?”.
Lene Rasch berättar att hon valde att städa ”för ni ska inte tro att det såg ut såhär innan ni kom.” Inom loppet av fem minuter har Lene ringat in sina största problem som damptant (diagnosen är egentligen adhd men hon använder damp som ett samlingsnamn för diagnoserna inom npf-spektrat*). Hon har stora problem med tidsuppfattning och struktur och hon har svårt för att sitta still.
– Men det är mycket bättre nu sen jag började medicinera och skriva listor och använda min handi, säger Lene och visar oss handdatorn där alla dagliga rutiner finns med. Här ser hon hur lång tid det tar för henne att äta frukost, när hon måste gå till bussen och vilken tid hon ska ta sina ”crazymeds”.
Lene har en härlig självdistans och beskriver sitt funktionshinder med humor:
– Det är sällan jag kan sitta still när jag har besök, jag bara måste putsa köksluckorna samtidigt. Man får jävligt rena köksluckor om man har adhd, haha.
Men det har inte alltid varit lika roligt, och köksluckorna har inte alltid varit lika rena. I själva verket undrade Lene länge hur i all världen vanliga människor klarade av att hålla ordning i köket jämt. Hon säger att hon inte förstod att man inte ska göra ALLT samtidigt. Själv fixade hon inte bara disken och torkade köksbänken utan hon drog ut precis allt ur alla skåp, började frosta av frysen, och på väg till toaletten såg hon att spegeln var smutsig och började putsa den - för att i nästa ögonblick komma på idén att sortera filmerna i TV-rummet och så vidare och så vidare.
– Till slut hade jag rivit ut hela huset utan att få något gjort, säger Lene och visar oss sin quickfix, listan som hänger på insidan av en kökslucka och är hennes hjälpmedel för ett fräscht kök. Där står att hon efter maten ska fixa disken, torka bord och arbetsbänkar och slänga soporna. Med listans hjälp jobbar Lene systematiskt och gör det hon ska göra istället för att påbörja allt på en gång. Något som är en stor omställning för en som levt hela sitt liv i 190 knyck.
Hon var 45 när hon fick diagnosen ADHD och den var bara en bekräftelse på något Lene redan visste, även om hon aldrig erkänt det för sig själv.
Redan som barn var hon en ”besvärlig unge” som ifrågasatte saker, som aldrig förstod varför man skulle gå i skolan och hoppade av innan hon fullföljt högstadiet. Hon var den där tjejen som aldrig kunde sitta helt still, planerna var många och stora och några begränsningar kunde hon inte se.
– Jag har ofta fått frågan ”har inte du damp?” mer eller mindre på skoj.
Lene svarade konsekvent nej, hon vägrade till och med genomgå en utredning i tonåren, men har ändå alltid ”vetat” att det var något som skilde henne från de som var, som hon själv säger, normala.
Före diagnosen hade Lene alltid nya idéer men fullföljde sällan sina utbildningar eller projekt. Hon flyttade ofta och såg inga hinder i livet. När barnen kom smög sig kaoset in i Lenes liv på allvar. Visserligen funkade vardagen hyfsat - om än rätt gränslöst och lite kaotiskt - tills det var dags för döttrarna att börja på dagis och i skolan:
– Jag hade ju ingen aning om hur man sköter ett hem! Men det gick ändå rätt bra att vara mamma tills det var dags för dagis och skola och alla krav och lappar som följde med i barnens ryggor. Jag saknade ju helt struktur och tidsuppfattning. Jag kom alltid försent till alla möten efetrsom jag aldrig kunde uppskatta hur lång tid de där tio minuterna tills bussen skulle gå var.
När det krånglade på jobbet elller i skolan sökte hon aldrig felet hos sig själv utan ansåg att det var chefen eller läraren som ställde orimliga krav. När hon väl jobbade så jobbade hon med fullt fokus klockan runt. Och till slut sprang hon med huvudet rakt in i väggen.
Det var under hennes terapi för att komma tillbaka efter den extrema utbrändheten som terapeuten undrade om Lene funderat på ifall hon har adhd.
Hon plöjde igenom alla böcker hon hittade , både svenska och engelska och på nätet letade hon fram forskningsrapporter om adhd. Utredningen tog ett år och nu är Lene på god väg att hitta strukturer som funkar för henne. Hon är engagerad i Attention Norrbotten som är en intresseorganisation för människor med bland anant adhd. Hon bloggar om livet som damptant och har via bloggen kommit i kontakt med många andra damptanter. Många av vännerna i nätverket bär numera tröjan som Lene tagit fram en logga till ”Damptanterna - bokstavstant på stan”.
– Vi som har diagnoserna adhd, damp, tourettes och aspergers kan ju inte organisera oss, det faller på våra funktionsnedsättningar, men att bära tröjan är ett ställningstagande, ett sätt att provocera fram en debatt.
Lene säger att hon vill att damptanterna själva ska äga ordet damp och hon brinner för att sprida information om adhd, för det viktigaste av allt är att skaffa sig kunskap om sin funktionsnedsättning.
– Jag tycker det är helt OK att skylla det mesta på diagnosen tills man lärt sig hur man funkar och hur man hanterar det.
Själv går Lene just nu på arbetsrehabilitering som syftar till att hitta ett arbete som passar Lene och hennes stressnivå.
Fotnot: * NPF= neuropsykiatriska funktionshinder, exempelvis adhd och damp, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, tvångssyndrom, språk- och talstörningar.