Den här veckan har det varit krisberedskapsvecka. Svenska folket ska lära sig att överleva i händelse av krig eller annan kris. I brevlådorna får vi en broschyr som är en moderniserad variant av de där sidorna i gamla tiders telefonkatalog som hade rubriken “Om kriget kommer” och skrämde vettet ur oss som växte upp under kalla kriget.
Jag misstänker att stora delar av det här landets befolkning kommer att duka under ganska snabbt vid ett anfall, inte för att vi är dåliga på att slåss utan för att vi har blivit bekväma veklingar som inte klarar den minsta materiella motgång.
Jag, och många med mig, har lett lätt hånfullt åt “preppers” som har källaren full av konserver och bensindunkar och kånkar omkring på en bug out bag packad med det nödvändigaste för en snabb flykt. Men i takt med att världsläget blivit allt skakigare och det blivit tydligt hur lätt det är att slå ut ett lands hela infrastruktur har leendet stelnat.
En googling på just “bug out bag” ger 130 000 000 träffar.
130 miljoner.
Det börjar vara dags att se över förråden.
För om det verkligen skiter sig måste vi ta hand om oss själva.
“Man ska inte tro att det står någon myndighet med en kasse med mat utanför dörren om det händer någonting” sade Therese Frisell som är beredskapsansvarig på Livsmedelsverket i en intervju i Sveriges Radio.
Jahapp.
I min frys finns det glass, broccoli och två harrar. Förutom att det utgör en märklig måltid skulle det inte räcka långt. Ett långvarigt strömavbrott skulle räcka för att göra att det måste ätas tämligen omgående.
Handla ny mat är inte att tänka på. Man kommer inte ens in genom dörren till affären. Och lyckas man ta sig in i den mörklagda butiken går det ändå inte att betala med sitt vid det här laget obrukbara kontokort. Och vad ska man köpa, för den delen?
Under kalla kriget hade Sverige beredskapslager med mat på strategiska ställen. De såldes ut vid inträdet i EU och nuförtiden har inte ens livsmedelskedjorna några lager att tala om. Allt ligger på lastbilar, på väg ut i landet. Kris eller krig, och lastbilarna rullar inte längre än tanken räcker och vi konsumenter får börja suga på ramarna efter bara några dagar.
Förr i världen, bara några decennier sedan faktiskt, kunde folk ändå klara sig hyfsat. Dra upp en fisk, knäppa sig en hare eller hitta ätbara växter var allmän kunskap. Tillreda fångsten var inte heller några som helst problem. Som den asfaltsblomma jag kan jag knappt få fyr på en brasa att halstra mina eländiga harrar på. Jag behöver väl knappast säga att jag inte dragit upp dem själv.
Nej, det är nog dags att anmäla sig till en överlevnadskurs och börja lära sig att klara sig på egen hand. Att försöka googla fram tips när krisen väl slår till kan vara för sent.