Dag två: Lift med fiskebåt

Klubbviken laddar för fest. 18 kylskåp har fraktats till stranden, liksom kravallstaket, scenmaterial och ett jätte-stort tält som sägs mäta 800 kvadratmeter. Förutom omkring 18.000 (!) starköl. Festfixare är Johan Björklund och Göran Widén som på onsdag inleder en fyradagarsfestival med en hel del livemusik och dans.
Skärgårdsentreprenören Andreas Lindgren och hans pappa Bengt har fraktat ut hela rasket från Hindersöstallarna och är just i färd med att packa ihop. Men det är inte festivalen som Andreas Lindgren tänker på när han tar den sista ljumna klunken kaffe den här morgonen. Det är strömmingarna som ligger i ett nät i närheten av Brändöskär. De borde tagits upp redan, men en kuling dagen innan försenade alltihop ute på Klubbviken.
– Du kan följa med ut om du vill, förklarar han när han förstått att vi inte har några som helst planer för den kommande dagen.
Tufft  att vara fiskare
Vilken skärgårdsresenär som helst hade tackat ja i det läget.
Att vara fiskare är ingen lätt match år 2010. När Anderas Lindgren trålade för femton år sedan var det inte heller speciellt lukrativt, därför satsade han på sjöentreprenad istället. Men längtan efter sjön blev för stor och för två år sedan såldes en hel del av entreprenadmaskinerna. Tillsammans med fiskarkollegan Fredrik Persson gör han istället vad han kan för att de ska få tillbaka yrkesfiskarlicensen. Om de lyckas blir de skärgårdens yngsta yrkesfiskare.
– Den där skärgårdsleden är inte genomtänkt, turerna brukar stranda på Hindersön. Möjligen skulle en elitidrottare klara hela leden. Kommunen borde inte slussa ut folk i naturen utan att göra lite ingrepp här och där för att underlätta, säger han när vi i en sex meter lång öppen fiskebåt styr ut bland öarna i 21 knop.
"Sprattlar värre än laxarna"
Vi passerar Storbrändön, Långön och Hindersön med alla sina vikar och hamnar. Efter en dryg halvtimme viker vi av in till Estersön, en plats där Andreas släkt huserat i generationer.
Fredrik Persson väntar vid bryggan och hans döttrar Lovisa och Rebecca följer med ut. Tre laxar på dryga tio kilo stycket hissas upp ur en av fällorna bakom Estersön. Sickan har aldrig sett på maken och sprattlar på sin plats i aktern värre än laxarna, något som håller på att kosta Kuriren en kamera. Tre laxar på dryga tio kilo håvas upp. Inte illa med tanke på att laxfisket bjudit på en usel säsong hittills. Annat är det med strömmingsvattnen, turen går mellan Estersögrynnan och Hellgrundet. Sedan fyra strömmingskötor tagits upp, skakats ur och alla strömmingar skjöljt av på bryggan kan fångsten räknas in till dryga 500 kilo.
1.200 burkar står och väntar
Tyvärr har strömmingspriset varit på väg ner i många år. En lösning heter förädling. Och eftersom nästan alla skärgårdsbor verkar vara födda till företagare har även Lindgren och Persson valt att satsa på en liten fabrik. Burkmaskin, hjälmaskin, salttermometrar, kar och tunnor har inhandlats. Dessutom har kollegorna åkt på studiebesök hos Ruben Madsen, ordförande i surströmmingsakademien.
Eftersom surströmming ska fångas på natten, och dessutom helst innan midsommar är årets säsong redan packeterad och lagd på lagring. Omkring 1.200 burkar står nu på Brändön och väntar på surströmmingspremiär. 
– Då blir det provsmakning. Sen får vi se om vi ska vara stolta eller lägga ner alltihop. Innan vi vet det försöker vi ta det med en klackspark, noterar Andreas Lindgren.
Och namnet?
– Ljusa kustens surströmming, kanske. Men vi är öppna för tips.
När solen går ner över Estersön, solbrännan bränner och Sickan somnat i familjen Lindgrens friggebod är det lätt att bli lite sentimental över hur vacker Luleås övärld är. Naturromatisk rent av. Om det inte vore för alla elaggregat som står och brummar vore ett nynnande av någon Evert Taube-låt på sin plats.
Vi vet åtminstone att morgondagen, precis som tidigare dagar den här veckan, kommer att börja lite Hellströmskt med de där somriga orden: Äntligen på väg.