Christina Löfgren, 65, Luleå, citerar från en egen dikt. Hon drabbades av en djup kris när hennes son Patric avled sju månader gammal i plötslig spädbarnsdöd. Det var 1982 och familjen befann sig då på semester i spanska Benalmadena.
- Jag tvingades lämna in min lille son till ett fryshus. Det var så fruktansvärt hemskt. Jag kunde inte sova. Och jag började fundera på livets allvar.
- Den här händelsen och efterspelet blev anledningen till att jag ville hjälpa andra. Sedan dess har jag samlat in kläder, skor, leksaker, godis och andra prylar som gått till behövande främst i Polen, Ryssland men även i Sverige, berättar Christina.
Nöden var stor
När vi besöker Christina i hennes etta med kök på Assistentvägen på Porsön är trappan upp till lägenheten fullbelamrad med nytvättade kläder, andra textiler och andra prylar. En trappa upp är rummet lika fullproppat med kläder, mjukisdjur och annat. Allt sorterat och ordnat för speciella mottagare. En av de större högarna är kläder, skor samt en massa andra saker som är på gång till familjen i Bredträskheden där deras hus med alla tillhörigheter nyligen brann.
- Jag började den här insamlingsverksamheten med att hjälpa Kerstin Högling, Hortlax, som redan hade en fot inne i verksamheten. Men från 1990 har jag varit min egen. Och sedan dess har jag kontinuerligt skickat hjälppaket till dussintalet familjer utomlands.
Bland de första att direkt från Christina få hjälp var ensamstående åttabarnsmamman Janina Konkol från Gdynia i Polen. Efter en skilsmässa hade hon levt under mycket svåra förhållanden. Hon bodde då i ett rum och kök på sammanlagt 20 kvadratmeter. På grund av flera småbarn kunde Janina inte arbeta utanför hemmet. Nöden var stor.
Alltid överväldigad
- Jag drog igång en insamling bland mina arbetskamrater på Scan, vänner, varuhus och andra affärer. Lions ställde upp liksom personalen vid ett apotek. En skohandlare skänkte en massa nya skor och ett mejeri bidrog med en hel säck torrmjölk. Totalt skickade jag iväg 15 paket med kläder, skor, leksaker, mediciner, mat med mera till Janina. Frakten för varje paket var då 350 kronor. Dessutom kunde jag sända två 100-kilospaket med en polack som körde direkt hem till Janina, berättar Christina.
Hjälpen till Janina och hennes barn och numera barnbarn har fortsatt under årens lopp. Christina har också besökt Janina i Polen och förmått de polska myndigheterna att ordna en större lägenhet åt henne och barnen.
- Janina har hela tiden varit överväldigad. Hon har alltid skrivit brev och tackat och bekräftat vilka varor och annat hon fått från mig. Hon arbetade tdigare som hamnarbetare och är ganska sliten. I dag är hon sjukpensdionär.
Färgglatt för spädbarn
Första gången jag åkte till Ryssland gick resan med en liten buss med släp till Murmansk. Hjälpsändningen bestod av en massa kläder, bland annat hundratals jeans och babykläder, 30 kilo godis, 30 kilo bananer med mera.
- Vid Murmanskbesöket hade jag inte några speciella familjer att besöka. Utan vi började med att dela ut bland annat jeans på ett ålderdomshem. Det blev vilt slagsmål om de attraktiva byxorna. Jeans som blev över och andra kläder gick också åt som smör i solsken vid en skola. Vid ett barnhem skulle vi dela ut kläder, bananer och godispåsar. Godispåsar rök snabbt iväg. Men bananerna låg kvar på borden. Barnen hade aldrig sett bananer och visste inte vad det var.
- Min arbetskamrat Stina Johansson, som följde med på resan, skalade en banan och satte den till munnen på en liten grabb. Motvilligt tog han en tugga. Svalde och vips hade han slukat hela bananen. Plus ytterligare två. Då gick de andra barnen till verket och alla åt sig proppmätta på bananer. Långt senare framkom det att bananerna var värda en mindre förmögenhet på svarta marknaden.
- Slutligen besökte vi ett BB i Murmansk. Vi dukade upp bord med alla färgglada babykläder. När mammorna bjöds in blev det vild rusning och borden var snabbt tomma. De flesta var vana med gråa babykläder. Därav det stora intresset, berättar Christina Löfgren.
Senare säljare
Christina är född i Stockholm. Som treåring kom hon till Luleå, där hennes far hade fått arbete vid dåvarande Slakteriföreningen. Efter åtta år i skolan började hon praktisera som 14-åring hos Slakteriföreningen.
Efter praktiken erbjöds hon fast jobb där. Och den arbetsplatsen hade hon kvar till hon var 52 år 1998.
- Efter det har jag haft tolv olika jobb som säljare. Jag har aldrig sökt ett jobb utan har alltid blivit erbjuden nya jobb. Nu har jag blivit pensionär. Men jag räknar snart med att ha ett nytt jobb.
- Jag och de som får hjälp är evinnerligt tacksamma mot alla som är med och skänker kläder och andra varor, säger Christina.
Nämnas ska även att hjälpsändningarna kostar henne stora pengar. Frakten för ett paket går i dag på närmare 500 kronor. 1997 sålde Christina och hennes före detta man sitt hus på Porsöberget. En stor del av Christinas andel har gått åt till hjälpsändningarna.
Christina Löfgren har nu tre barn, alla boende i Luleå. Det är Camilla Eriksson, 39, Thomas Löfgren, 32, och Liza Löfgren, 26.
- Alla mina barn ger mig sitt stöd och förstår min passion för insamlingsverksamheten. Och det känns inspirerande, säger Christina som dock betonar att vår närhet och omtanke om varandra betyder mest.