Moa Bjerner tycker däremot att handläggningstiderna, från att en anmälan upprättas fram till beslut, är för långa. Den genomsnittliga utredningstiden är i dag ett och ett halvt år.
Det finns även ärenden som dröjer mycket längre än så.
– Under den här tidsperioden, då jobbar de här personerna på olika ställen. Det innebär en risk att patienter drabbas, och det är svårt för den som anställer dem att se det här. Det finns ingen dokumentation som tydligt visar att en person är under utredning, säger Moa Bjerner.
Du menar att det är det som kan ha skett i de här fallen i Norrbotten?
– Jag kan inte alla de här enskilda fallen i detalj. Men jag tror absolut att det kan ha varit en bidragande faktor.
Hur ser du på systemet, att det kan ske?
– Det här är något som vi jobbar gentemot IVO, som är den myndighet som utreder anmälningarna. Att helt enkelt påskynda den här utredningstiden.
Moa Bjerner anser att kontrollmyndigheten redan initialt har ett "gediget" material att jobba med utifrån det arbete som är gjort i den aktuella verksamheten.
Därför borde handläggningstiderna vara snabbare.
– Men en anmälan kan ha väldigt olika svårighetsgrad.
Vad skulle du vilja säga till patienter som känner sig oroliga?
– Chansen att den här patienten träffar en läkare som är skicklig är ofantligt hög. Och risken att råka ut för en sådan här individ är väldigt låg, nere på promillenivå. Vi har säkerhetssystem i Norrbotten för att upptäcka dem och att inte anställa dem från början. När det ändå väl har hänt, då ska vi avskilja dem från patientnära arbete.
Att det företrädesvis är läkare i glesbygden som tar plats på listan beror inte på att kontrollerna inte är lika noggranna i de fallen, menar Moa Bjerner.
– Däremot anlitar vi ju tillfälliga anställda och inhyrda läkare i högre grad i glesbygden. Det skulle kunna vara en del av förklaringen.
Sett till att antalet läkare i länet uppgår till mellan 750 och 800 individer så är problemet marginellt, anser chefläkaren.
– På din fråga om patienter kan känna sig säkra när de uppsöker en läkare är mitt generella och tydliga svar "ja". Men däremot är det jätteviktigt, när vi hittar de här individerna, att försöka urskilja dem så tidigt som möjligt – och avskilja dem från patienterna. Varje patient som drabbas är ett misslyckande. Punkt.