Vackert formade ögonbryn, böjda fransar, nagellack och välskött hy - i Annicas värld har kvinnorna alltid
varit måna om att göra det bästa av sitt utseende. Mamman var piffig, storasyster utbildade sig till kosmetolog och Annica gick i hennes fotspår när hon blev makeupartist.
I många år fungerade arbetet smärtfritt, men en dag slog ryggen bakut.
– Efter arbetsdagen tog jag mig inte upp ur soffan därhemma. För att
kunna gå på toa tvingades jag krypa fram och min sambo fick lyfta upp mig så jag kunde göra mina behov. Jag hade aldrig haft ont i ryggen förut men tvingades nu åka till akuten där jag fick en cortisonspruta. Den hjälpte inte, men efter ett besök hos en naprapat blev det bättre.
Tyvärr skulle Annicas ryggproblem bara förvärras med åren, sjukskrivningsperioderna avlöste varandra och Annica levde med en ständig värk i ryggen, en värk som strålade ner i benet och periodvis gjorde henne orörlig. Smärtan påverkade hela hennes och familjens liv.
– Jag, som annars är en glad och sprallig person, blev en sur och grinig mamma. När jag efter en läkarbehandling blev bättre ville mina barn tacka doktorn för att de fått tillbaka sin mamma.
Förbättringarna var bara tillfälliga, så fort hon var tillbaka på jobbets stengolv slog smärtan till och när det var som värst åt Annica 21 tabletter om dagen.
– Det kändes hopplöst. Jag har testat det mesta - naprapater, cortisonsprutor, specialsulor i skorna, zonterapi och alla möjliga yin- och yangbehandlingar. Till slut blir man desperat och testar allt.
Men det är kostsamt att ”testa allt” och Annica berättar att hon, för att finansiera alla behandlingar, till och med tvingats sälja smycken som hon ärvt efter sin mamma. På sätt och vis är det hennes mamma - och pappa - och deras tragiska bortgång som lärt att Annica att leva här och nu och ta vara på det hon har, en livsinställning som gav henne en extra knuff i ryggen när hon tvingades förändra sitt yrkesliv.
För fem år sedan hade föräldrarna under ett par dagar varit på besök hos Annica i Luleå, på väg hem till Haparanda skulle de hälsa på hos vänner i Råneå. Annica passade på att göra sin mamma fin, hon böjde och färgade fransarna, plockade brynen och målade naglarna åt henne innan de vinkade av varandra och Annica åkte till jobbet. Bara någon timme senare fick Annica chockbeskedet. Hennes föräldrar hade frontalkrockat med en timmerbil och båda var avlidna. När hon med poliseskort tog sig till sjukhuset visade det sig att en av sköterskorna som tagit emot Annicas föräldrar också var kund hos henne.
– Hon hade reagerat på att mamma var så fin med fixade bryn och nagellack ...
Annica säger att all stress och press kring traumat med föräldrarna säkert också påverkat hennes ryggproblem negativt men tror att allt har sin upprinnelse i de tidiga sommarjobben på Seskarösågen.
– Redan som 13-åring började jag jobba som städerska och ströare. Det var ett tungt jobb och byggnaden hade ett betonggolv som var hårt att gå och stå på.
Det är just hårda golv som förvärrar Annicas symptom, det blev extra tydligt då hennes arbetsplats byggdes om och fick stengolv. Problemen accelererade och under det senaste året har Annicas sjukskrivningsperioder blivit allt fler.
Doktorn förklarade för Annica att hennes ryggproblem inte går att operera. Alla ryggkotor buktar och en är värre än de andra - den går rakt in i märgen.
– Det handlar om förslitningsskador som gör att min rygg är i samma skick som hos en person i 75-årsåldern.
I somras sa Annicas man att hon inte kunde gå tillbaka till jobbet, varken han eller barnen skulle orka med enlikadan vinter som den förra.
– All smärta gör att jag personlighetsförändras, man blir grinig av att ständigt ha värk och ligga sömnlös.
Roger sa att han till och med kunde tänka sig att sälja sina aktiefonder om det behövdes för min hälsas skull. Jag insåg att jag måste tänka på mig själv nu. Med de erfarenheter jag har av att livet kan ta slut när man minst anar det gäller det att ta hand om sig själv och de sina. Carpe diem är ett uttryck som många tycker är en kliché, men det ligger mycket i att man ska fånga dagen.
Annica bestämde sig för att lämna jobbet, kanske kunde hon skola om sig. Hon sneglade på den ettåriga utbildningen till tandsköterska men samtidigt kom hon och Roger på att de faktiskt kunde inreda gårdshuset till en egen salong åt Annica. Där skulle hon kunna ha ett golv som hennes rygg klarade av, arbetsstol och andra redskap kunde anpassas till ryggproblemen och hon skulle kunna disponera sin arbetsdag med färre kunder utspridda över en dag - i stället för att ta emot 15 på löpande band.
Bäst av allt var att Annica på så vis skulle få fortsätta arbeta med det hon älskar - att göra andra människor vackra och glada.
– Jag fick otroligt mycket stöd och pepp från Arbetsförmedlingen. Även Entreprenörscentrum och vänner med erfarenhet av att driva företag har hjälpt mig att göra upp en affärsplan och gett mig många goda råd. Det är väldigt mycket nytt att tänka på, en hel del pappersarbete innan man kommer igång, och visst känns det nervöst att bli sin egen men väldigt spännande också. Man kan inte lyckas förrän man vågat pröva.
Annica strålar när hon berättar att hon nu är helt medicinfri och ser an framtiden med tillförsikt.
– Det känns som att jag har fått ett nytt liv!