Bland sprutor, barn och växande magar

Vid 07.30 låser distriktssköterskebarnmorskan Marianne Norlund upp dörren till sitt tjänsterum, hon ska hinna gå igenom dagens journaler och delta i ett möte med arbetslaget på vårdcentralen innan telefonen börjar ringa. Mellan 08.00 och 09.15 är det telefontid hos barnmorskan. ? Det är gravida med sina krämpor, kvinnor som behöver nya p-pillerrecept, någon som har problem med blödningar. Och just nu har många barn feber och hosta som föräldrarna är oroliga över, berättar Marianne Norlund. Hon ger råd till dem som ringer eller slussar dem vidare till rätt instanser. Oftast avlöser telefonsamtalen varann utan paus men skulle det bli en ledig stund mellan samtalen passar Marianne, i egenskap av facklig företrädare för vårdförbundets medlemmar på vårdcentralen, på att förbereda höstens löneförhandlingar. I väntrummet utanför, där Folktandvårdens gruppinformation för åttamånadersbarn och deras föräldrar pågår, hörs småbarnsskrik. Dubbelkompetens Innan den första patienten för dagen dyker upp hinner Marianne Norlund ta en fikapaus tillsammans med de andra barnmorskorna och distriktssköterskorna. De stämmer av med varandra om någon kommer att vara borta på en kurs och informerar om vad som i övrigt är på gång. Marianne berättar att man på mödra- och barnavårdscentralerna i Luleå gärna ser att den anställda har dubbelkompetens, det vill säga är vidareutbildad till såväl barnmorska som distriktssköterska. Detta för att en och samma person kan fortsätta följa den gravida kvinnan också sedan hon fött och fram tills barnet blir sex år och börjar skolan. I andra kommuner har barnmorskan hand om den gravida kvinnan, men distriktssköterskan tar över när bebisen är född. ? Jag gillar kombinationen. Jag lär känna hela familjen och blir inte en som bara mäter mage och blodtryck, säger Marianne. I hennes tjänst ingår allt ifrån vård av gravida till vaccinering av barn, preventivmedelsrådgivning för ungdomar, klamydiaprovtagning, kontakter med socialtjänsten och genomförande av föräldrakurser. ? Där vill jag gärna styra in diskussionerna på relationer, hur det vuxna förhållandet förändras när man får barn. Många unga föräldrar har det jobbigt i sin relation, det är värdefullt att förbereda sig på den omvälvande omställning som kommer. De blivande föräldrarna är ofta enbart fokuserade på själva förlossningen. Tredje barnet på väg Vid tiotiden kallas Sofia Borgström, 31, in till barnmorskan. Sofia väntar sitt tredje barn, ett barn som är beräknat att födas på juldagen. Sofia har besvär av foglossning, kanske är det dags att fundera på deltidssjukskrivning. Hon har två små barn ? Tim, 3 och Tobias, 1 år och 7 månader ? som kräver sitt samtidigt som hon pluggar vid universitetet. ? Jag har hittills gått sju terminer av tio. Mina barn har alla fötts under utbildningstiden och jag tycker det är perfekt att plugga medan man har småbarn. Man är flexibel med tider, barnen behöver inte ha långa dagisdagar. Som småbarnsförälder blir man effektiv, får jag en ledig timme så pluggar jag, säger Sofia som läser samhällsbyggnadsteknik. Med viss möda förflyttar hon sig till britsen där barnmorskan ska undersöka hennes mage. Marianne Norlund klämmer Sofia på magen och känner att bebisen ligger på tvären. ? Men det är ingen fara, barnet hinner vända på sig, säger hon och måttar livmoderns storlek innan det är dags att lyssna på de magiska hjärtljuden. Marianne smetar ut ett kontaktgel och för doptonern över Sofias mage. När hon hittat de rytmiska hjärtljuden tittar hon på klockan och räknar tyst för sig själv. ? 148! Kanske blir det en tjej den här gången. Enligt gammalt skrock ligger flickors hjärtljud över 140 slag i minuten och pojkars ligger lägre. Trots att det generellt blir allt vanligare att blivande föräldrar ?tjuvkikar? på bebisens kön så är det i Norrbotten ganska få som väljer att ta reda på det genom ultraljudsundersökningar och fostervattensprov. ? Det är ett storstadsfenomen. Hos oss är det kanske tio procent av mammorna som väljer fostervattensprov, men då handlar det ju i första hand om att spåra förekomsten av Downs syndrom. Papporna är ofta med Nästa patient är också en gravid kvinna, Jessica Turunen, 28. Hon har med sig hela familjen, sambon Tomas Larsson, 28, och sonen Leander 1 år och 8 månader. ? Papporna är ofta med, i synnerhet om det är första barnet. Det skulle kännas väldigt konstigt om jag aldrig under hela graviditeten hade träffat den blivande pappan, säger Marianne, som bemödar sig om att göra pappan delaktig genom att inte bara prata med den blivande mamman utan rikta sig till båda. Jessicas mage ligger lite över genomsnittet och hjärtljuden pekar på en flicka. ? Om det blir en tjej ska hon heta Elise, annars vet vi inte, säger Jessica. Nästa besökare följer motvilligt in på Mariannes mottagning. Hon är sex år, heter Johanna Stylbäck och ska få en spruta. ? Jag har berättat för henne hur det går till. Att det gör ont, säger storebror Jonas, 7. Marianne lugnar Johanna med att det inte alls är så farligt, bara som ett myggbett som dessutom snabbt går över. Det är väldigt få som avstår från vaccinationsprogrammet för barn. Däremot säger Marianne att det i samband med den debatt som blossat upp, angående eventuella risker med vaccin, varit många föräldrar som tydligare frågat efter för- och nackdelarna. Efter en stunds övertalning väljer Johanna ett Lille Skutt-klistermärke och nickar jakande att hon är redo. Hon torkar tårarna och när det lilla sticket är över kan hon le igen. Klockan 13.30 kommer systrarna Hägglund till mottagningen. Alva, 2 år och Ellen, 7 månader har med sig både mamma Åsa och farmor Ruth. Alva får leka i väntrummets rutschkana med farmor medan Ellen får sprutan. Sedan ska Alva mätas och vägas. ? 16 kilo, prick! konstaterar Marianne Norlund. Mamma Åsa berättar att Alva börjat äta bättre och att hon är en väldigt påhittig ung dam. ? Hon hade hunnit ?städa? toaletten när jag steg upp i morse. Det luktade såpa lång väg. Åsa Hägglund trivs med att vara mammaledig. ? Begrepp som ?tid? finns inte, man tar en stilla promenad, stannar och pratar med andra förldralediga eller pensionärer. Det är vi som har tiden och behovet av att träffas, säger Åsa. Starka minnen I början av sin karriär jobbade Marianne Norlund på förlossningsavdelning, det är också därifrån hon har de flesta av sina första starka minnen från yrket. ? Under min första praktik hamnade jag utan förvarning mitt i en förlossning. Den blivande mamman krystade och skrek och det var så omvälvande att jag fick mensvärk själv. Där fanns som tur var snälla, garvade barnmorskor som tröstade mig med att de som reagerar starkt är de som blir de bästa barnmorskorna, ler Marianne. Numera håller hon sig ajour med förlossningsverksamheten genom att hospitera, gå ?vid sidan om?, på förlossningsavdelningen ibland. ? Nästa gång jag ska jobba på förlossningen hoppas jag att någon av ?mina? mammor ska föda. Jobbade i Kenya Förra året vid den här tiden bytte Marianne Norlund sitt arbetsrum på Örnäsets vårdcentral mot en betydligt enklare mottagning i Kenya. Under en månads tid arbetade hon som assistent åt läkaren Ann-Sofie Karlsson. Varje morgon packade de in mediciner, ett litet plastbord och två stolar i sin jeep innan de åkte iväg över savannen till avtalad plats dit massajerna strömmade från sina hyddor för att få läkarvård. ? Mycket var exotiskt och annorlunda, vi tog bland annat emot en patient som attackerats av en spottkobra, men en del saker var precis som här hemma. Vi hade vår mottagning under ett träd, vid vårt lilla plastbord. Under ett annat träd satt mammorna med sina barn och väntade på att bli kallade till vaccinering. Precis som i vårt väntrum var det en social träffpunkt, mammorna pratade, jämförde bebisar och hade trevligt. Efter arbetsdagens slut bar det iväg tillbaka över savannen, till det enkla stenh