Jag och biskop Åsa Nyström träffas i Luleå stifts lokaler granne med kyrkan i centrala stan. En tavla föreställande en manlig biskop fäster blicken på en i trappan upp till Åsa. För första gången sedan pandemin bröt ut tar jag i hand och sedan är det dags för frågor.
Stora delar av din barndom spenderades i EFS-kyrkan i Umeå. Redan som 22-åring blev du pastor i rörelsen. Var det självklart att välja prästyrket?
– Nej, inte alls. Jag hade planer på att bli snickare, advokat eller pilot, sådant man drömmer om som barn. Men då planterade Gud in en längtan efter att få börja studera teologi. Det var det jag fick ro i kroppen av. När jag tänkte i andra riktningar skavde det inom mig men med teologin kände jag mig lugn på något vis.
Hur var du som barn?
– Jag var rätt blyg. Den yngsta dottern i familjen som såg upp till mina äldre syskon. Jag var ganska betraktande och på det sättet utforskande och lärande men tog inte för mig.
Vad har du tagit med dig i livet från din uppväxt?
– Jag blev vän med Jesus väldigt fort. Mina föräldrar bar som spädbarn in mig i kyrkan. De bad aftonböner och sjöng i kyrkan. Jag tar också med mig vad det betyder att ha en god församlingsgemenskap, där man blir sedd och bekräftad. Det var där jag kunde kliva ur min blyghet. Naturintresset kommer också från min uppväxt.
Du är mamma till tre barn, påminner deras uppväxt om din?
– Jag växte upp i en arbetarfamilj med pappa som var snickare och mamma som var hemmafru. Mina barn har vuxit upp med två föräldrar som är präster, vilket blir något annat. De är också uppvuxna i en annan del av Sverige och i en annan tidsanda.
Du är körsångare, paddlar gärna i Luleå skärgård och spenderar tid i din trädgård i stugan ut mot Lövskär. Är det så du kommer närmare Gud?
– Det är så jag hämtar kraft. Jag tänker naturligtvis att Gud är där och det samspelet är väldigt kravlöst. Jag har stor respekt för impulserna som är oförklarliga men som går att känna tydligt att jag ska ta och sedan se effekten av. Då kan man se Guds handlande.
Berätta om en sådan impuls.
– Jag vaknade en onsdagsmorgon för många år sedan med en tydlig impuls om att jag skulle skicka blommor till en bekant. Jag tyckte det var helt absurt och hittade inget skäl, så jag gjorde det inte. Den impulsen kom tillbaka på fredag morgon men då hade jag bråttom och skulle iväg på en körresa. Jag minns det som att jag inte orkade argumentera med mig själv så jag öppnade min dator och skickade ett blommogram och sedan drog jag till kören. På kvällen fick jag ett sms tillbaka från min bekanta med texten ”Tack för blommorna Åsa, min pappa dog i onsdags”. Jag tror att Gud alltid vill ge oss goda impulser och att träna sig i att lyssna efter dem är mitt livsarbete.
I maj fick du beskedet att du hade cancer och opererades kort därefter. Går det att beskriva känslan när du fick beskedet?
– Det är alltid omvälvande och sätter livet på sin spets. Det blir sammanvävt, förskräckligt och fantastiskt på en och samma gång i den märkliga livsväven. Av någon anledning så fick jag även den här gången en impuls av att gå och testa mig. De sa att allt såg bra ut men de skickade ändå en remiss till sjukhuset. När jag fick komma in så tog de ett cellprov för säkerhetens skull. Efter sex dagar sa de till mig att "Åsa, du har cancer".
Fanns det tankar som plågade dig?
– Det svåraste för mig var att berätta för mina barn för jag vet att även de skulle föras in i en svår resa. Även mina föräldrar och mina syskon. Jag gav dem en period i livet som de inte ville ha.
Hur mår du nu?
– Jag mår rätt bra. Jag är igång och jobbar igen och har gjort det partiellt hela hösten. Det gör mig gott att få vara aktiv. Cytostatikabehandlingen är över sedan två månader tillbaka. Nu är jag inne i en återhämtningsfas där kroppen ska få igen sin kraft och håret ska växa tillbaka.
Vad är lycka för dig?
– Lycka för mig är alltid något som uppstår i ett skeende. I söndags i domkyrkan fick vi fira första advent tillsammans efter två pandemiår. Kören fick sjunga och jag fick sjunga med. Då blir man alldeles lycklig. Jag har fått två barnbarn i november och det klart att det är lycka.
Vad sjunger du helst hemma i duschen?
– Min man sjunger i duschen och det tycker jag är helt obegripligt, med vatten som far in i munnen.
Du säger att du som biskop inte upplevt kvinnoprästmotstånd, är det hela sanningen?
– Jag är medveten om att de åsikterna finns, men nu i liten skala i vårt stift. Som biskop blir jag inte drabbad, men det är klart att jag har upplevt det i mitt liv. Under min uppväxt i Umeå var kvinnoprästmotståndet okänt för mig. När jag började läsa teologi i Uppsala 1979 fick jag den första upplevelsen. Unga män som inte tänkte att det var möjligt att en kvinna skulle bli präst. Det fanns något i blicken och i mötet. En del glömde bort att hälsa på mig och hälsade på människan bredvid. Det blev smärtsamt att hantera.
Sårade det dig?
– Ja, det gjorde det och den smärtan kan aktiveras fortfarande. Om jag upplever Guds kallelse till att jag ska bli präst och så säger någon annan att jag har hört fel och tar sig rätten till att så kraftfullt uttrycka det smärtar.
Många av oss ser TV4:s serie om Knutby, kan du förstå hur människor i Guds namn dras till sekter?
– Det finns en stark längtan av att bli berörd och att få möta Gud och där finns människor som säger att de kan erbjuda det. Man gör det som krävs och tappar sin egen reflektionsförmåga. Det går intellektuellt sätt att förstå hur det går till och det ska vi ha respekt för. Vad skulle hänt en själv om jag blivit påverkad i ett skört skede av livet?”
– På ett annat sätt är det helt obegripligt att människor tar sig den rätten och positionen att uttrycka sig så tvärsäkert i Guds namn och binda andra människor till sig. Det strider mot allt i min hållning.
Du säger att du är tacksam över att ha fått vara med när kyrkan ber den samiska befolkningen om ursäkt för alla historiska övergrepp. Räcker en ursäkt för att få tilliten tillbaka och nå försoning?
– Nej, och därför har Svenska kyrkan bundit åtta åtaganden till sin ursäkt för att visa att detta är på allvar. Ursäktsgudstjänsten är en unik händelse och superviktig men samtidigt så är det en ursäkt i en resa som har många viktiga steg som är gjorda och där många kvarstår.
Som världen ser ut just nu, förstår du oss tvivlare?
– Oh ja, det hör till. En god tro måste ha ett visst mått av tvivel annars blir det fundamentalism.
Du säger att det enda vi vet är att livet ger oss ständiga överraskningar. Vad hoppas du ska hända under det nya året?
– Jag vill gärna fortsätta vara frisk. Min önskan är också att vi ska orka se varandra på ett mer empatiskt sätt. Det är genom att se den andre och bekräfta varandras behov som vi bygger ett gott samhälle.