De bildmässiga ”sanningar” som konstnärerna tidigare hade haft ensamrätt till togs över av en mekanisk apparat som sekundsnabbt var mycket bättre på att redovisa ”verkligheten”. Det nya modernistiska kvalitetskriteriet och uppdraget som konstnärerna då omformulerade kom i stället att handla om originalitet och om att uttrycka sig själv. Det är nu som publiken och konsten börjar gå åt varsitt håll, när det blir viktigare att konstruera och ”undersöka” nya ”språk” än att berätta och levandegöra. På den vägen är vi fortfarande trots att postmodernismens förespråkare vill påstå att något annat har skett.
Det är därför befriande att möta ett konstnärskap som Ernst Billgrens. Han gillar sin publik och han struntar fullständigt i vad som gäller för dagen och han håller sig till det han är bäst på, måleri. Han har genom åren med en smart mediastrategi blivit något av en sentida Isaac Grünewald, en mediernas gunstling. Han är vältalig, kaxig och formulerar sig gärna tillspetsat (sånt säljer) och det är lätt för journalisterna att få knorr på artiklarna. Han ger dem vad de vill ha. Han har positionerat sig som en av Sveriges mest kända konstnärer och kan i princip göra vad han vill, allt blir förlåtet. Det har emellertid varit ganska tyst omkring honom det senaste decenniet. Han har kanske legat lågt eller så har mediaskuggan, kastad av Vilks och Odell, skymt honom men till skillnad från dem så har Billgren, vad beträffar det konstnärliga, ordentligt på fötterna.
I och med namnbytet till Wilhelm von Kröckert för några år sedan har han hamnat i stålkastarljuset igen.
Den här spretiga utställningen är något av en retrospektiv redovisning. Billgren visar bilder från 1982 och framåt. De tidigaste bilderna är barn av sin tid med färgen pålagd i platta plan, utan egentliga fördrivningar och med lite seriestuk över sig, det var så man skulle måla på den tiden, färgsäkert, men egentligen inget märkvärdigt måleri. Sedan kommer de borgerliga interiörerna befolkade av bland annat änder och rävar. I dessa bilder redovisar han sin goda formkänsla. Därefter kommer identitesbytet vilket har inneburit nya motivval, ny ateljé, ny fru och det första staffliet i karriären. Namnbytet har även gett honom en ny bild- och stilmässig frihet.
Billgrens djurbefolkade interiörer har bytts ut mot Kröckerts aftonstämda, dystopiska men fantasifulla landskap med tunga barockhimlar som vältrar sig fram mot betraktaren. De vilar något ödesdigert profetiskt över många av utsagorna som ser ut som korsningar mellan serietecknaren Jan Lööfs miljöer och Gustave Dorés bibelillustrationer, fast folktomma. Efter oss syndafloden tänker jag och mycket riktigt bland de ofärdiga arkarna och blockhusen väller en och annan tsunami fram. Bilden Doggerland berättar om vad som händer, och har hänt, när havsytan stiger. Den smaragdgröna färgen har mer än tidigare brett ut sig över dukarna, så även något slags folkloristiskt inslag. Kvinnogestalter, behängda med smycken och klädda i vad som liknar rikt utsmyckade folkdräkter i siden, rör sig i paradisiska miljöer men mot horisonten avtecknar sig imploderande, nedsmutsade industrilandskap.
Kröckerts teknik skiljer sig avsevärt från Billgrens lättsinniga penselföring. Där den sistnämnde målar med bred pensel bemödar sig Kröckert om detaljerna. Högdagrarna i pärlor och i sidenet är minutiöst utformade, när inte penslarna var tillräckligt spetsiga fick spikar duga. I de fantastiska bilderna ”I skuggan” från 2013 eller ”Saknad ekorre” från 2012 sker transformationen här möts de båda i samma bilder. Till och med det gamla mosaikandet får vara med på ett hörn i ramen. Ramarna utgör ett kapitel för sig, de är helt enkelt förlängningar av verken.
Det är lätt att uppfatta Billgrens bilder som en drift både med smak- som konstbegrepp. Själv säger han att så inte är fallet. Trots mycken humor i bilderna får jag intrycket att Billgren/Kröckert verkligen tar konsten på allvar. Han kan och han vet vad konst handlar om och det finns i mitt tycke ett tilltalande civilisationskritiskt patos i det han gör.