När temperaturen är gynnsam, luften stilla och himlen blå är det mer fråga om folkvandring än ett stilla promenadstråk. För många Luleåbor är det nära till de vita vidderna när andan faller på och en lunchpromenad på isen under vårvintern lockar allt fler.
Oavsett väder är det alltid några som tar sig iväg. På skridskor, skidor och spark eller, som numera är möjligt tack vare plogad isbana och isvägar, till fots. Luleås isvandrare längtar ut.
Det är tidig morgon, drygt tiotalet minusgrader, solen har nyligen gått upp och över havsisen rullar en vit ridå av frusen dimma. Genom diset syns knappt stan från Gråsjälören men trots det är det några som är i farten. Fler och fler dyker upp ur dimman som mörka silhuetter. Vuxna, barn, hundar, sparkar och barnvagnar om vart annat.
Kommunens traktor jobbar fram och tillbaka, varv efter varv, och slungar enorma kaskader av snö bort från isbanan. Det har snöat en hel del under föregående dygn.
Från isvägen ser vi en klunga med renar som lagt sig att vila mitt på isen. Snart börjar de röra sig utåt och bort från Sandön. De går sin egen väg, de följer inte isvägen som skärgårdsborna.
En bit ut, på Junkön, är hamnen är frusen och båtarna på land. Den enda båten som syns på havet denna dag är isbrytaren som stilla väntar längre ut. Hit når inte fastlandets ljud av trafik och vardagsliv - snöknarret under våra skor ekar mellan träden.
Vårvinterlivet här är lugnare än inne i stan. Där hörs redan skotrar och hundskall, lunchkorven har börjat grillas över nyhuggen ved och kaffet ryker ur termosarna.