Ståuppkomik är en särskilt känslig underhållningsform. Det fick vi uppleva på onsdagskvällen när Johan Rheborg, som var sist ut, fick akuta röstproblem och tvingades kasta in handduken. Rheborg bad Schyffert komma ut för att täcka upp för honom och plötsligt var förvirringen total i Kulturens hus stora sal. En något skärrad Schyffert rusade ut på scen och som ett fullblodsproffs grävde han fram gammalt material ur hjärnan och gjorde en tapper avslutning.
Jag hade höga förväntningar på Schyffert efter förra årets briljanta snuskanekdoter om Christer Sjögrens turnébuss. I år drog han (för) korta och snabba skämt om vilka problem som ställer till det för oss i det här landet. Han kom dessutom med enkla och småroliga lösningar. Exempel: Nutida politiker är för coola för samhällets bästa ("de ska vara tråkiga så de orkar läsa den där skiten i kommunfullmäktige") och ungdomsarbetslösheten ska lösas med hjälp av allmän värnplikt ("varenda 18-åring ska skickas till ett 20-mannatält i Nikkaluokta. Det ska vara trist"). Många skämt är bra, men den där stegringseffekten, där det ena blir roligare än det andra, uteblir. Det kanske beror på att materialet spretar och har en otydlig röd tråd. Det är möjligt att jag har orimligt höga krav på Schyffert efter The 90s – ett försvarstal (och förra årets Big Comedy) – men han kan definitivt bättre än så här.
Inom ståuppkomiken är det egentligen ingen dödssynd att upprepa sig. Ändå störs jag av att Peter Wahlbeck repriserar ett skämt från förra årets Big Comedy ("Din pojkvän är fulsnygg, det kan du väl hålla med mig om? Hur kul är det att vara ihop med en snygg kille? En fulsnygg kille kan överraska. Ibland är han ful och ibland snygg"). Efter en seg start hettar det dock till när han återger helikopterrånet i Västberga med Dragan-röst. Roligt är det också när Wahlbeck jämför barndomsvisionerna av 2000-talet med vår nuvarande verklighet. Det är träffsäkert när han förundras över att vår samtid inte ser ut som Månbas Alpha. Nej, vi häckar framför våra tv-apparater och kollar på dokusåpan Ullared ("Tänk om man som barn hade fått höra att år 2010 sitter folk hemma och tittar på andra människor som går och handlar billigt på Ullared"). Peter Wahlbeck gav mig några av kvällens roligaste ögonblick.
En av de yngsta i gänget, Fredrik Andersson, träffar rätt en gång när han berättar om kaffebönor som ätits av en mungo och sedan kommit ut den naturliga vägen. Marika Carlsson gör några lustiga iakttagelser om hur det är att vara adopterad. Utöver det saknas de riktiga höjdpunkterna även bland nykomlingarna.
Nio komiker (som får 12 minuter var) är åtminstone tre för många. Vilka skulle jag ha klarat mig utan just denna kväll? Veteranen Adde Malmberg, comebackgossen Felix Herngren och, sorry, rookien Elina Du Rietz.