Sir Tom gör entré till det simplistiska, T-Bone Burnett-doftande riffet i Burning hell, en av de första singlarna från förra årets Praise & blame, och sjunger den, inom bluesgenren, traditionella öppningsfrasen ”I’m going down to the crossroads”. Låttexten, som jag får för mig är John Lee Hookers, förtäljer sedan hur protagonisten kontroversiellt nog inte säljer sin själ till Djävulen – vilket ju annars är något som brukar vara en rätt effektiv väg till framgång (Robert Johnson varandes en självklar referens).
När Jones sedan berättar om sin tid i 1960-talets Las Vegas, hur han och Elvis Presley brukade gospeljamma på hotellrummet efter sina respektive shower; och att det nummer som nu följer var en av Elvis favoritgospellåtar; då börjar jag nästan undra om han ändå inte ingått någon slags faustiansk pakt. Vid nyligen fyllda 71 låter Jones röst nämligen bättre än någonsin förr, vilket ju är rätt svårt att tro. Dessutom har han både massvis av energi och spelglädje; samt nog med värdighet för att utan tvekan vara den bästa "avdankade" bokning Luleåkalset någonsin gjort.
Bäst: Det faktum att den första publikfriaren kommer först en halvtimme in, då i form av Sex bomb. Inget fel med att spela gamla hits, i och för sig, men det är vackert hur väl det märks att Jones verkligen vill visa världen sin återupptäckta passion för gospel och blues.
Sämst: Amatördokumentationen. Visst, i dessa Youtubedagar kan det ju vara kul att ha en filmsnutt från konserten som minne, men om man filmer med Iphone från hundra meter kan det väl inte ge så jävla mycket. Dessutom behöver man ju inte hålla upp telefonen precis mellan mitt ansikte och Tom Jones.