När jag för några år sedan först hörde Gabriel Lidman var jag inte överdrivet förtjust. Visst, han hade onekligen en strupe som var omsorgsfullt välvd för sångkonst, men influenserna från förebilden Zakk Wylde kändes lite för påträngande. Det lät liksom väl så krystat amerikanskt.
Andra lokala musiktyckare har, i och med att Lidman sedan dess utvecklad sitt sound, hittat en ny amerikansk parallell: Bon iver. Och visst finns det belägg för jämförelsen – men personligen tycker jag att Gabriel Lidman är strået vassare. För även om han i grunden gör just den typen av skäggindie, så visar han under Luleåkalasets torsdagskväll prov på en (begynnande) låtskatt som är betydligt intressantare än Bon ivers.
Tyvärr lider konserten dock av en knackig ljudbild, där Lidmans röst inte riktigt kommer till sin rätt, och därför tar det också länge innan det blir så stämningsfullt som det borde ha varit redan från början. När rätt känsla väl infinner sig tvingar sedan klimatet till stämpauser och den avtar lite igen. Och det är verkligen synd, för Gabriel Lidman har sådant uttryck i sitt låtskrivande och sådan känsla i sitt sångsätt att han egentligen förtjänar skyhöga betyg.