Barnens tillvaro slås i spillror

I morgon avgör skolpolitikerna deras barns framtid. - Nu börjar allt elände om igen, säger Mona Nordlander.

OROADE FÖRÄLDRAR. Mona Nordlander och Inga-Lis Utsi är djupt bekymrade över skolpolitikernas planer på att avveckla särskilda lärmiljöer. Deras söner klarar inte vanlig skolgång, menar de bestämt.

OROADE FÖRÄLDRAR. Mona Nordlander och Inga-Lis Utsi är djupt bekymrade över skolpolitikernas planer på att avveckla särskilda lärmiljöer. Deras söner klarar inte vanlig skolgång, menar de bestämt.

Foto: Petra Isaksson

Luleå2010-01-27 06:00
Barn- och utbildningsnämnden ska på torsdag fatta beslut om att alla elever ska gå i sin egen skola, en så kallad inkludering. Beslutet medför en avveckling av de särskilda lärmiljöerna Daggkåpan, Oasen, Lillstrandsskolan och Språkenheten. De upphör senast slutet av 2011.Nyheten oroar personal och föräldrar, de menar att eleverna både mår och presterar bättre på dessa enheter än i sina hemskolor, oavsett vilka resurser som sätts in där.Kuriren har träffat två mycket oroade föräldrar till barn på Daggkåpan i Råneå.- De visar en otrolig utveckling där. Barnen är ju begåvade och de har inga problem med inlärning. Men miljön är a och o, säger Inga-Lis Utsi, Niemisel.- På Daggkåpan har min son äntligen fått det bra efter flera år till spillo. Efter en termin där har han lärt sig mer än hela sin tidigare skoltid, säger Mona Nordlander, Jämtön.Daggkåpan har sex elever men fyra av dem lämnar nästa läsår. Och eftersom kommunen stoppat intagningen till såväl Daggkåpan som de övriga enheterna blir det bara två elever kvar - Inga-Lis och Monas söner.- Det finns inte en chans att de kör Daggkåpan på två elever, säger Inga-Lis Utsi.- Det blir att bryta upp, nu börjar allt elände om igen, säger Mona Nordlander.Deras historier är märkligt lika; vilket de själva noterar trots att de aldrig mötts. De berättar hur svår skolgången varit för deras söner; isoleringen i enskilda rum med personal med ingen eller dålig kunskap om hur barn med autism, adhd eller Aspberger fungerar.- Min son fick alltid sitta i ett eget rum, kom han in i klassrummet så sade läraren "nä, du måste ut, du stör", berättar Mona.- Samma med min pojke. Är inte det att vara utanför, att vara exkluderad, undrar Inga-Lis.De berättar om olyckliga pojkar som grät på kvällarna för att de var rädda, förvirrade och utstötta.- Man visste aldrig hur han skulle må när man kom hem efter jobbet. Var han ledsen, arg eller rädd. Man hade alltid en klump i magen, detta påverkar hela familjen, säger Inga-Lis Utsi och Mona Nordlander nickar igenkännande.De fick själva tjata in barnen på Daggkåpan, efter år av kötid.- I dag är han alltid glad när han kommer hem. Han lär sig massor och har hittat sin plats. Och han har hittat ett lugn, både i skolan och hemma, som inte funnits tidigare, berättar Mona om sin nioårige son.- I dag vill han aldrig stanna hemma från skolan, säger Inga-Lis om sin 14-åring.De är kritiska till Buns kommande beslut, och menar att politikerna tar beslut de inte inser konsekvenserna av. Och det utan att besöka de särskilda lärmiljöerna och utan att tala med föräldrar, personal och elever. De två är säkra på att deras barn inte kan klara en vanlig skolmiljö.- Jag vet att de inte kan det, ingen har hittat en lösning, säger Mona Nordlander.- Hur ska de annars få sin utbildning och sociala träning. De måste ju få sin chans, som alla andra, säger Inga-Lis Utsi.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!