Just nu kommer det många ensamkommande flyktingbarn. Över hälften av dem är från Afghanistan där de levt i fattigdom och i förföljelse.
En av dem, Homayon Attaie, berättar att tanken var att hela familjen skulle få ett nytt liv i Sverige men att de tappade bort varandra under flykten. Han var 13 år gammal.
– Det var bara jag som kom fram till Grekland. Min familj var kvar i Iran i Teheran, men det visste jag inte då.
I Afghanistan i staden Ghazni som ligger österut bodde han med sina föräldrar och sina två systrar. Familjen var fattig och syskonen kunde inte gå i skolan.
– Vi hade inga kläder att ha på oss.
Inte heller hade familjen tillräckligt med mat. Han minns hur hans mamma brukade säga att hon redan ätit, då visste syskonen att maten inte räckte till alla.
– Pappa jobbade i Teheran och skickade hem pengar när han kunde.
I Grekland fick han kontakt med en släkting som hjälpte honom att kontakta föräldrarna. Numera hörs de per telefon några gånger per månad, saknaden är stor och han har svårt att sova.
– De säger att de inte kan komma just nu, det är så många flyktingar som är på väg till Sverige. När vi pratar säger de att alla har det bra och att jag inte ska tänka på dem utan på mig själv och på att studera, men jag vet inte. Ibland orkar jag plugga men ibland mår jag så dåligt att jag inte orkar.
Trots allt trivs han i Luleå. Han har fått uppehållstillstånd och väntar på att fylla 18 år så att han kan flytta från boendet för ensamkommande flyktingbarn där han bor med 24 andra ungdomar.
Marzia Husseini är också 17 år och från Ghazni i Afghanistan. Hon kom tillsammans med sin äldre syster efter att deras mamma och bror fått uppehållstillstånd i Sverige.
– I Afghanistan har flickor inga rättigheter. Vi får inte gå i skolan och förväntas ta hand om hem och barn.
Familjen tillhör därtill den förföljda folkgruppen hazarer vilket gjorde deras liv svårt. Pappan var död och de hade ingen som försörjde dem.
– Talibanerna dödade honom. Jag vet inte när vi lämnade landet, jag var jätteliten då.
I tre år bodde hon och hennes äldre syster i Pakistan. Även där var livet svårt och farligt, särskilt för flickor då de utsätts för förtryck.
– Vi gick inte i skolan, vi kunde knappt gå ut. Inte långt ifrån oss sprängde en självmordsbombare sig själv.
Men trots allt trivs även hon i Luleå.
– Det betyder jättemycket för mig att få komma hit till skolan. Att få en bok i handen, att få utvecklas.