"Barnen höll hoppet uppe"
I 671 dagar var Roland Larsson, 69, Farc-gerillans fånge i den colombianska djungeln. Nu är han tillbaka i Norrbotten och där tänker han stanna. Norrbottens-Kuriren mötte honom och sonen Tommy på Sunderby sjukhus där han delade med sig av sin otroliga historia.
TILLFÄLLIGT. Just nu vårdas Roland Larsson på Sunderby sjukhus men kommer inom kort att flyttas till Piteå. "Jag kan inte vänta tills jag får komma till sommarstugan", säger han.
Foto: Roland S Lundström
- Jag har försökt att skriva varje dag och jag fick också låna en penna av soldaterna. Men jag var noga att skriva allt på spanska så de kunde förstå vad jag gjorde, säger Roland.Att inte stöta sig med någon av soldaterna var en strategi från hans sida och han säger flera gånger att han blev bra behandlad.- Jag försökte bara att göra som jag blev tillsagd och ganska snabbt kände jag mig ganska lugn. Jag fick mat, kläder och de var aldrig våldsamma mot mig.Spekulationer
Det var den 16 maj 2007 som han och dåvarande sambon Diana Penas kidnappades av gerillan. Men det var bara Roland som blev förd till lägret i djungeln. Något som gjort att det spekulerats om att hon ska vara delaktig i kidnappningen men det är inget som Roland Larsson vill tro.I lägret var det bara en sak som höll hoppet uppe.- Dagen då jag skulle få komma hem och återse mina barn var allt jag kunde tänka på. Det var de som gjorde att jag aldrig gav upp, säger han och tittar ner i bordet.Flyganfall
Även om Farc-soldaterna behandlade honom bra så fanns det andra faror utanför lägret. Flera gånger blev de utsatta för flyganfall från helikoptrar.- En gång tvingades vi fly och blev förföljda och beskjutna av flera helikoptrar. Men när de bara var ett 20-tal meter från oss vände de av någon konstig anledning. Då var man lite orolig.Gerillan krävde en lösensumma på fem miljoner dollar för att frige honom men Roland hörde flera gånger att soldaterna pratade om att det skulle bli svårt och försökte också själv förklara att han inte hade några pengar. Han är också helt övertygad att ingen lösensumma betalats och att han förmodligen släpptes på grund av sin stroke.Vågade inte hoppas
Beskedet att han skulle friges fick han i februari men själv vågade han aldrig riktigt hoppas på att det skulle bli verklighet.- De ljög för mig hela tiden så efter ett tag blev man ganska van. Men vi började resa ner för floden och slog läger efter ett tag. Där fick jag träffa El Manteco.Det visade sig att han var en riktig höjdare i Farc och han lovade Roland att han skulle bli frisläppt. Men det skulle ta några dagar.- Ska jag vara helt ärlig blev jag mer och mer säker på att det var ännu en lögn.Hoppet tändes
Efter 25 dagar fortsatte färden ner efter floden och dock dröjde det inte länge innan man åter igen slog läger och det enda Roland kunde göra var att vänta.Tisdagen den 17 mars blev han väckt tidigt och soldaterna meddelade att han skulle bli frisläppt i dag.De badade honom och tog på honom rena kläder - då började ett hopp att tändas för Roland.Tillsammans med fem soldater åkte de iväg med båten. De kom fram till en damm där två kontaktmän och en läkare mötte upp.Trodde inte på samtalet
Samtidigt fick sonen Tommy Larsson ett samtal från polisen som berättade att pappa blivit släppt.- De ringde faktiskt två gånger men det är så många som ringt och sagt både det ena och det andra så jag trodde inte på det. Den tredje gången ringde Piteå-tidningen och sa att UD bekräftat att han blivit frisläppt. Då vet jag inte vad jag tänkte.Första gången de såg varandra var i Arlandas VIP-rum den 25 mars. Ett känslosamt möte.Enastående
- Det kändes helt enastående, säger Roland och man ser ögonen vattnas.- För mig kändes det rätt overkligt men samtidigt otroligt skönt. Samtidigt märkte man ganska snabbt att han var samma person med samma humor som tidigare, säger Tommy.Just nu vårdas han i Luleå på Sunderby sjukhus men kommer att flyttas till Piteå inom kort. Hur länge det kommer att dröja innan han får komma hem vet ingen av dem. Roland längtar dock till sommaren och stugan.- Nu ska jag bli frisk och vara med barnen i Norrbotten. Till Colombia kommer jag aldrig att återvända.
Så jobbar vi med nyheter