Kanske hade Greger Björklund själv kunnat bli just sinnebilden för en alkoholist. Fullgubben på bänken med dålig tandstatus och en flaska sprit eller billigt vin i näven. Missbrukaren som väcker medlidande eller anstöt och samtidigt får förbipasserande att andas ut:
"Jag sitter inte där, alltså är jag inte missbrukare".
– Den där gamla traditionella alkoholisten, pilsnergubben i 50-årsåldern, har mer eller mindre försvunnit. Man måste se att beroendeproblematik finns överallt och ser olika ut. Nu ser vi till exempel fler äldre kvinnor, som en följd av vinboxarna.
– Alla är värda att få hjälp när de säger: jag vill ha hjälp. Samhället satsar mest på de yngre. Det är bra men vi får inte glömma de äldre. Även den som är 70 år och vill ha hjälp, ska få hjälp. Hon eller han kanske får nio fina år. Barn och barnbarn ser att morfar eller mormor fixade det till slut.
Greger Björklund har varit nykter och arbetat med beroendefrågor i 25 år. Han är ordförande i brukarrådet Leva och jobbar i LP-verksamheten i Norrbotten.
– Vi jobbar med att motivera aktiva brukare till att söka behandling. Som stöd i början och under tiden på behandlingshem. Men framför allt när man kommer hem. Tillsammans med kommunen som gjort placeringen tar vi fram eftervårdsprogram. Med samma verktyg när man kommer hem, som man haft på behandlingshemmet, säger han.
Det egna beroendet grundlades i unga år.
– När jag drack första gången, kände jag "wow". Här hade jag hittat något skitbra, säger han.
Drickandet blev en strategi för att hantera inre kaos.
Greger Björklund hade svårt med teoretiska ämnen i skolan, kände sig dum när han inte förstod. Långt senare i livet, närmare bestämt förra året, fick han diagnosen adhd och dyslexi. Vilket inte fanns på kartan under uppväxten.
Då sågs han som en "besvärlig pojk".
– Jag hade perioder då jag mådde psykiskt dåligt, i och med min adhd. Det dämpade jag med alkohol. Jag tyckte inte jag fattade någonting i klassrummet, tänkte att jag var en idiot. Men samtidigt gick det bra med allt praktiskt i skolan.
Missbruket fortsatte genom snickarutbildning i Luleå och Piteå. Efter raggarperioden i Luleå blev det familjeliv i Boden.
Alkoholen var fortfarande nummer ett i livet.
– Om jag var nykter en tid fanns hela tiden tanken: när ska jag sätta igång? Det var det enda jag tänkte på. När jag kom ut från bolaget med en platta starköl och två 75:or, var jag lycklig som en liten pojke med karameller.
Som småbarnsförälder arbetade Greger Björklund som snickare i Boden. Så fort han fick tillfälle drog han sig undan för att dricka. Körde in på en skogsväg efter jobbet eller gav sig av på ensamma fisketurer.
Två gånger dömdes Greger Björklund för rattfylla.
Andra gången han greps av polis, berusad i en firmabil, hände något.
Det var natten den 13 januari 1990.
– Jag tänkte: Ska barnen ha det såhär? När de är 20 år, ska de då gå till en grav och veta att pappa söp ihjäl sig, att levern gav upp, eller att han dog i en olycka när han var full?
Dagen därpå ringde han en vän som tidigare sagt: "Jag vet hur du har det. Ring mig när du är redo".
Vad fick dig att söka hjälp just då?
– Man måste ner på sin egen botten, och den kan se jätteolika ut för oss alla. Först då får man fotfäste att ta sig uppåt. Då behöver man hjälp för att klara det. Min botten blev rattfylleriet och tanken på mina barn.
Via ett behandlingshem i Stockholm startade en ny, lång resa för Greger Björklund och familjen.
– Ett år efter behandlingen sa min dotter: "vad skönt det är här hemma". Det glömmer jag aldrig.