Majlis är åter sitt rätta jag, en rörlig tjej som gillar att träna och klättra.
Om och om igen tar sig sjuåriga Majlis kvickt fram med armgång längs den ribbstol som hennes pappa monterat i taket. I lekrummet finns också romerska ringar och en klättervägg som används flitigt av dottern som från första början var en ”klätterapa”.
Majlis går i förskoleklass och leker ofta med kompisen Alva Olsson, både i skolan och på fritiden.
Majlis går i förskoleklass och leker ofta med kompisen Alva Olsson, både i skolan och på fritiden.
Tills sjukdomen slog till.
– Majlis, som alltid varit så rörlig var plötsligt blek och trött. Mitt i leken ville hon att vi skulle lägga oss för att hon var så trött. Det var olikt Majlis, säger mormor Eva Bergström, 66.
Majlis skulle snart fylla fyra år och mamma Maria, 36, hade en bebis i magen när familjens liv kullkastades för tre år sedan.
Majlis drabbades av en envis feber och för varje dag blev hon alltmer medtagen. När hon dessutom fick svullna lymfkörtlar kände föräldrarna på sig att något var riktigt fel.
Efter mängder med prover för att utesluta den ena diagnosen efter den andra skickades familjen till Umeå universitetssjukhus. Nu började mamma Maria och pappa Per ana att det handlade om cancer.
"Jag blev skräckslagen för att behöva lämna mina barn, att inte få se dem växa upp. Vi var ju redan så tömda på energi på grund av oron för Majlis och nu måste vi orka kämpa mot min cancer också", säger Maria.
– Vi hann gråta i två veckor innan vi fick beskedet, säger Maria och berättar att behandlingen påbörjades direkt och fortsatte i två års tid.
Det var prövande tider då Majlis, i behandlingens spår, förlorade flera av sina färdigheter. Hon kunde inte längre gå, pratade knappt och klarade inte ens av att vända sig i sängen själv. Maria, som själv var gravid med lillasyster Märta mådde illa, var trött och extra känslosam.
Eftersom Majlis skulle tappa håret valde Maria att också att raka av sig håret. Att hon själv var cancersjuk hade hon ingen aning om då.
– Jag var ofta förstoppad, men det är ju inte konstigt med ett växande barn i magen. Magen fortsatte att vara besvärlig även efter att Märta föddes. Kanske var det hemorrojder? Det gick att förklara allt med graviditet och förlossning. När jag till slut började blöda från tarmen insisterade Per att jag borde kolla upp mig.
"Så fort jag får ont någonstans är Majlis rädd för att ”bovarna” ska komma tillbaka. Hennes oro gör ont i mig", säger Maria Broström.
Maria hade drabbats av rektalcancer. Beskedet kom som en käftsmäll.
– Jag blev skräckslagen för att behöva lämna mina barn, att inte få se dem växa upp. Vi var ju redan så tömda på energi på grund av oron för Majlis och nu måste vi orka kämpa mot denna cancer också. Det kändes tufft. Hur mycket ska man behöva klara av? Det känns så hemskt, men jag nästan fjärmade mig från lilla Märta. Vad var det för idé att hon fäste sig vid mig om jag ändå skulle dö ifrån henne?
Barnens farmor och farfar ställde omedelbart upp för att stötta familjen och flyttade hem till deras hus när Maria fått sin diagnos. De tog hand om bebisen under nätterna och när övriga familjen åkte till Umeå.
Mormor Eva gläds åt att Majlis nu är färdigbehandlad och minns firandet med värme.
"Mitt i leken ville hon att vi skulle lägga oss för att hon var så trött. Det var olikt Majlis", säger mormor Eva Bergström
Även mormor Eva fanns ständigt till hands för familjen, samtidigt som hon kämpade med den smärtsamma oron för sina kära.
– Det svåraste var att tänka tanken att jag kunde mista både mitt barn och barnbarn, säger Eva med tårar i ögonen.
Marias mamma, och Majlis mormor, Eva Bergström har följ dotterns och barnbarnets kamp. "Det värsta var tanken på att jag kunde miste dem båda två".
Marias mamma, och Majlis mormor, Eva Bergström har följ dotterns och barnbarnets kamp. "Det värsta var tanken på att jag kunde miste dem båda två".
Maria nickar och säger att hon och Majlis också många gånger pratat om det allra svåraste.
– Majlis frågade om jag kunde dö och jag sa att det kan hända, men att vi skulle kämpa sida vid sida för att bli friska. Än i dag oroar sig Majlis för mig. Så fort jag får ont någonstans är hon rädd för att ”bovarna” ska komma tillbaka. Hennes oro gör ont i mig.
"Majlis skulle klara sig, det tänkte jag hela tiden. Jag bar på en skräck för att jag skulle dö ifrån mina barn", säger Maria.
"Vi har blivit extremt tajta efter allt vi gått igenom tillsammans", säger Maria Broström och ger dottern Majlis en kram.
Maria och Majlis har delat sorg, tårar och oro, de har befunnit sig samtidigt på sjukhuset på cellgiftsbehandling. Även Maria drabbades hårt av biverkningar, periodvis kunde hon knappt gå, händerna krampade och det var svårt att vistas i regn eller ens duscha på grund av smärtan.
– Jag och Majlis stöttade varandra och vi står varandra otroligt nära i dag. Det är som att vi två har en pakt. Visst har familjelivet i övrigt fått lida. Allt har ju kretsat kring våra sjukdomar.
Både Maria och Majlis medicinerades med cytostatika.
Majlis och Märta på sjukhuset.
Majlis på sjukhuset.
Pappa Per Mettävainio med sina döttrar.
Maria rakade av sig håret när Majlis blev sjuk. Då visste hon inte att hon själv också bar på sjukdomen.
I juni förra året var Majlis färdigbehandlad och fick ringa i klockan på barnavdelningen. Sedan väntade en glädjens fest för att fira livet.
– Vi abonnerade hela Teknikens hus och hade bjudit in släkt och vänner, ja alla som funnits runt oss. Vi var 120 personer och det var den bästa fest man kan ha!
Även Maria är färdigbehandlad och har fått operera bort den tillfälliga stomi som hon haft sedan tumören i tarmen opererades bort.
Nu ser familjen fram emot att resa till solen, en resa som Marias syster och vän samlat pengar till.
– Det blir underbart. Vi längtar efter att vila, umgås och bada. Majlis är som en fisk i vattnet! Hon och jag mår jättebra och nu vill vi bara leva ett familjeliv som alla andra, utan fokus på sjukdomar.