Hon var förtroendevald för Socialdemokraterna i Luleå i tio år, de sista som kommunalråd. Men vi tar det från start. Lenita Ericson föddes 1968 och växte upp i Karesuando. Hon upptäckte tidigt sitt driv.
– Jag var nog en jobbig elev som ifrågasatte allt från lektionsupplägg till ombyggnationer. När Kiruna kommun beslutade bygga hyreshus på vår hockeyrink gick vi ihop ett gäng elever och stod i vägen när skoporna kom. Det blev en seger! Kommunen stoppade bygget, säger Lenita skrattande.
Hon känns levande, glad och avslappnad. Men det är först nu i mars hon fått tillbaka energin efter senhöstens avhopp.
– Första tiden var det mycket kontakt med folk från partiet och media. Det var ganska skönt att det inte blev tomt på en gång. Sen gick luften ur mig. Jag behövde verkligen återhämta mig. Men nu börjar det krypa i mig igen. Jag vill i gång, det känns bra.
Mindre bra kändes det senaste året i politiken. Läget blev så svårt att det till slut bara fanns en väg kvar: Att hoppa av.
– Jag var ständigt ifrågasatt och förbigången av en viss krets. Det blev bara värre och värre och deras misstro gjorde det helt enkelt omöjligt för mig att fortsätta vara kommunstyrelsens ordförande. Det finns en kultur och ett arbetssätt som behöver förändras. Ett förhållningssätt och en attityd till makt som inte är bra. Det har nog skakat om att jag hoppat av och varit tydlig med varför. Det sätter ficklampan på problemen så att andra kan tydliggöra vad som pågått och vad det kan leda till.
Det faktum att du är kvinna – kan det ha påverkat?
– Jag tror inte det har varit det avgörande, det har snarare varit min syn på ledarskap och på hur saker och ting ska tacklas som påverkat. Men det är klart att jag många gånger funderat på om jag hade blivit mer uppbackad om jag varit man.
Kampen fortsätter. Hon har sedan grävskoporna i Karesuando varit hängiven samhällsfrågor. 1991 fick hon sitt första jobb, det var på SJ och hon började jobba fackligt. Men det tog tid innan det politiska partidrivet tog vid. Det krävdes en ministers avgång för att hon skulle hoppa på.
– Jag gillade inte Göran Persson, det kan jag säga. Hade jag då vetat vilken makt man har bara genom sin röst hade jag nog inte röstat som jag gjorde. Jag ville inte att Socialdemokraterna skulle tappa makten, bara förändra partiet. Jag insåg då att det är bättre engagera sig aktivt än att proteströsta. Då gav jag mig in i politiken.
Året var 2008, hon blev medlem i partiet och ersättare i Tekniska nämnden och Barn-och utbildningsnämnden i Luleå. Det var starten inom S. Hur blir fortsättningen?
– Just nu känns det inte aktuellt att jobba politiskt. Å andra sidan känner jag att mitt samhällsengagemang är grundbulten i mig, utan det vore jag inte jag. Demokratin är som en religion för mig.
Vad tror du kvinnor kämpade för 1921 som fortfarande inte uppnåtts?
– Det är tyvärr väldigt mycket. Det är fortfarande ett ojämnt uttag av föräldraförsäkringen, vi har inte lika lön för lika arbete och mäns våld mot kvinnor minskar inte, utan anmälningarna bara ökar. Det finns så mycket kvar att göra. Jag tror på aktivism på så vis. Inte på extrem aktivism men som kvinnokampen var för några decennier sedan. Den har blivit så akademisk nu att jag tror man tappar vissa krafter. Så det kanske är aktivist jag ska bli? Som på ishockeyrinken i Karesuando? Vi får se!