Åtta lyckliga utvalda till scenskolan

Den 18 juni fick de åtta elever som nu har installerat sig i den lägsta klassen besked om att de hade all rätt att känna sig utvalda och privilegierade, samt även i all rimlig avsaknad av frihetsproblem under de närmaste fyra åren. På tisdagseftermiddagen introducerade de sig för lokalpressen och de åtta nya eleverna är: Johanna Granström, 24, Stockholm, Ellen Fosti, 28, Örebro, Oscar Skagerberg, 24, Stockholm, Philip Hughes, 22, Jönköping, Erik Borgeke, 23, Malmö, Maurits Elvingsson, 23, Östersund, Nadia Hussein-Johansen, 25, Trollhättan samt Emilie Strömberg, 18, Örby. Fyra av vardera könet, geografiskt pendlande mellan Östersund i norr och Malmö i söder, befinnande sig i åldrar mellan 18 och 28. Samtliga har sökt in på teaterhögskolor tidigare. Vissa av dem bara vid ett enda tillfälle och andra åtskilliga gånger. Men nu kom de in och det visar sig att åtminstone angående Teaterhögskolan i Luleå så är de alla rörande överens.  ? Skolan här har ett mycket gott rykte, säger Nadia Hussein-Johansen med övertygelse. Het scenskola  ? Bland landets teaterhögskolor är det främst den som gäller för närvarande. Det är här som de flesta vill gå. Den är het. Inte minst efter den succé som pjäsen Det kalla barnet gjorde, förklarar Ellen Fosti. Och för de här åtta förstaårseleverna fanns det egentligen inga alternativ. Hade de inte kommit in nu så hade de bara fortsatt att söka. Tills de hade kommit in. Så självklart viktigt är det med teater och behovet av att uttrycka sig för dem. Nu har utbildningen mjukstartat, med ett rörelseblock där de ska bli extra medvetna om vilken funktion som deras respektive kroppsdelar kan representera och där de bland annat regelbundet får springa fram längs promenadstråket på (?vad heter det nu igen då ? Goltsa-udden??) Gültzauudden och ta reda på just detta. Brytas ner och byggas upp  ? Nu ska vi bli drillade. Kreativt och mentalt, säger någon lite ironiskt men även närmast längtans- och kärleksfullt.  ? Vi ska sakta brytas ner för att sedan byggas upp igen. Alla de åtta som sitter här i den L-formade soffan framför mig är fullständigt medvetna om att det inte direkt är fyra år med semester som ligger framför dem. De vet att det handlar om mestadels mycket hårt arbete. De är beredda på det; längtar mer eller mindre till det också. De vet också att det inte alls är någon självklarhet att de får något arbete efter avslutad utbildning. Arbetslösa skådespelare finns det väldigt gott om. Men de accepterar de villkoren och när de samtalar om vad som väntar dem är det i termer som ?få tillgång till de verktyg som vi kan komma att behöva?, ?ingen av oss kan nog tänka sig något annat än det här?, ?världens bästa yrke och det fattade jag när jag hade fyllt 22?, ?att få förverkliga de drömmar man gått och burit på inom sig?, ?hitta alla de existerande redskapen? och ?det viktigaste är ändå att få tillfälle att fokusera på det som vi ska göra?. Socialt sett inser de att de i mycket stor utsträckning kommer att umgås med varandra eller befinna sig på skolan, teatern eller i dess närhet.  ? Det är en liten värld och det kan ju vara rätt jobbigt, säger Ellen Fosti. Färjan och Bishop?s arms  ? Men något lite har vi börjat bekanta oss med Luleå också. Vi har varit på båten där borta (BBB, eller Färjan ? ?va, har den stängt nu!? utbrister någon närmast chockat) och på puben Bishop?s Arms.  ? Och så har vi blivit bjudna på surströmming. Med pitepalt! berättar någon och säger att det var gott. Det säger någon annan att det inte alls var. Johanna Granström hade varit i Luleå tidigare och medverkat i filmen Six Points, som spelades in här i regi av Anette Winblad för några år sedan. Hon trivs bra här och känner även folk som inte har direkt med teatern att göra.  ? Jag vet att det kommer att bli bra år här. Skräckpjäs Erik Borgeke nämner Blodsbröder av Willy Russell som en personlig teaterupplevelse och skulle inte ha något emot att någon gång få spela med i någon ?skräckpjäs?.  ? Som Lida av Stephen King. Och så vara lite experimentell och placera överraskande saker under publikens stolar. Någon annan nämner soppteater med musik, ytterligare någon den sortens teater med medvetet uppbruten form, där publiken kanske obekymrat kommer och går under pågående föreställning.  ? Suzanne Osten på Unga Klara tog ju med sig sin ensemble och åkte hem till folk och spelade på 70-talet. Verkligen uppsökande verksamhet, nämner Johanna Granström beundrande Hålla teatern levande Och detta med att folk väljer bort teatern som en konstnärlig upplevelse, det är ju sånt som behöver greppas tag i. Och det hänger ju främst på teaterarbetarna själva. Teatern bör angelägenhetsgöras och kulturen måste hållas levande och vital. Anses det här.  ? Annars får man skaffa sig andra och egna arbetstillfällen, konstateras det eftersinnande i gruppen i soffan. Någon annan tycker att staten försummar kulturen i alltför hög grad och: så där svänger, kränger, böljar och halv kuling stormar dikussionen fram och tillbaka, under en dryg timme den här tisdagseftermiddagen i slutet av augusti.  ? Det är ju bland annat vår uppgift att få publiken att förstå vad det handlar om, säger Nadia Hussein-Johansen och om de lyckas med det så kan det kanske bli med den som med Johanna Granström när hon såg och drabbades ? eftertryckligt ? av pjäsen Medeas barn.  ? Jag grät hela tiden. DET var teater det! Med detta sagt: välkommen så gott till Luleå, för åtta förstaårselever på Teaterhögskolan som nu har massor av erfarenhetsskapande år framför sig och som nu har att tugga i sig så mycket teater att de stundtals kanske kommer att storkna, men sedan bara gapar, sköljer, sväljer och skyfflar i sig ännu mera. Var alltså härmed så väldigt goda att börja!

Åtta lyckliga utvalda till scenskolan

372 sökte. Åtta kom in. Vartannat år tar Teaterhögskolan i Luleå in nya elever.