Anders Sallkvist, 67 år, Luleå:
Det går liksom inte att gräva ned sig för det här. Jag har bestämt mig för att det måste gå att leva ett liv trots ALS. Som tur är har jag inget brant förlopp av sjukdomen tack vare att mina hjärnceller i ryggmärgen är oskadda. Och jag tar ju bromsmediciner sedan jag fick diagnosen för tre år sedan. Sedan vet man ju aldrig hur framtiden blir, men det vet man ju inte heller om man är frisk. Det gäller att ta livet som det kommer.
För min del började sjukdomen med värk i höger ben. Jag undersöktes på en massa sätt och blev opererad för något som heter spinal stenos. Men, inget blev bättre. Så jag skickades till Umeå och det var där de kom fram till att jag har ALS.
Till en början var det förstås tråkigt när benen började trilskas, det blev rullator och numer rullstol. Men jag är så glad för all hjälp jag fått från arbetsterapeuter och andra i vårdteamet. De har sett till att jag nu har alla former av hjälpmedel hemma så att jag är helt oberoende av hjälp i vardagen. Att klara sig själv ger en enorm frihet.
Som den motorentusiast jag är har bil alltid varit viktigt i livet. Sedan jag blev beroende av helt andra tekniska prylar omkring mig har jag googlat mycket och funnit så väl en handikappanpassad bil, en bra moped och smarta rullatorer. Det finns så mycket där ute, men det kostar ju. Hade jag inte haft sparade medel hade friheten varit mer begränsad.
Det roligaste just nu är att kunna ta med mig barnbarnen på turer. De får köra mina rullatorer på el och jag tar mopeden. De älskar det, och jag med! En dröm vore att få se dem växa upp och, som jag gjorde som ung, börja med rallycross eller något liknande. Det vore skoj!