För bara två veckor sedan satt Roffe på Restaurang Prinsens uteservering på Mäster Samuelsgatan i Stockholm, en restaurang som frekventerats av kulturarbetare, konstnärer och skribenter ända sedan slutet av 1800-talet. Och som det står i restaurangens egen beskrivning, brukar besökas av ”en salig blandning av personligheter”. Ett passande ställe för Roffe med andra ord. Det var sommar i luften den här dagen, trots att vi nått slutet av september.
– Ta vad du vill, för det är väl i dag vi tänker oss att det är min födelsedag, sade Roffe generöst.
När vi ögnat igenom den läckra lunchmenyn bestämde vi oss för en sensommartoast med kantareller, karl-johan och vildchampinjoner.
Bara som en början förstås.
Resan till Stockholm skulle egentligen blivit av i slutet av maj när Roffe verkligen fyllde jämnt. Men han blev tvungen att ställa in. Två dagar innan drabbades Roffe av en mindre stroke. Han återhämtade sig bra, men var fruktansvärt besviken. Han reste ju inte så ofta längre och fick dessutom flygförbud på grund av stroken.
Men nu var han alltså i Stockholm. Och den här dagen hade han just botaniserat flera timmar på Akademibokhandeln, också den på Mäster Samuelsgatan. Kassörskan höll som bäst på att slå in en – gigantisk – hög med böcker när jag kom in.
Själv satt han nöjt tillbakalutad med kepsen på huvudet, händerna knäppta över magen och iakttog det hela med samma intresse och förnöjsamhet som någon som just får en delikat matbit inslagen över disk i en delikatessaffär och redan ser den läckra middagen framför sig. Hur snart kunde han nu få hem böckerna?
– Jag har köpt en bok till dig också, Klas Östergrens Twist, men den får du när du kommer hem, meddelade Roffe. (Den boken återfanns senare i en plastpåse i hans brevlåda där han lade saker som han skulle ha med sig när han for in till staden. Dedicerad 29.9.2014: ”Ett litet minne av en väldigt fin Stockholmsresa” För mig – ett minne för livet.)
Efter en sen lunch bar det av till musikaffären PetSounds på Skånegatan, där en rejäl trave skivor och musikvideor inhandlades. Senare den helgen blev det ytterligare besök på bland annat bokhandel, flera trevliga restaurangbesök och fotoutställningen Timeless moments med Irving Penn.
Roffe hade inför resan lämnat över diverse plastkassar till mig med urklipp, om restauranger ur Stockholmsguider, med uppmaningen: ”Kolla igenom de här tipsen. Du får boka restaurangerna, jag bjuder och jag vill bli överraskad, så säg inte vad du bokar”.
Roffe växte upp i Svartöstan i Luleå i ett av de allra äldsta trähusen. Huset byggdes sent 1800-tal under en epok när Svartöstan var en utpräglad arbetarstadsdel.
Det väsande stålverket låg som en ständig påminnelse tvärs över gatan. Det var också den arbetsplats han skulle komma att börja på redan som 16-åring när han hoppade av skolan. Det gjorde han inte för att han var skoltrött, tvärtom. Han kunde förmodligen redan då mer än en del av lärarna som undervisade honom. Historia var han till exempel mycket intresserad av och extremt kunnig i. Och åtminstone senare i livet var han ett levande uppslagsverk, när det gällde allt, utom sport. Men han hade en stark inre kompass när det gällde dem han tyckte om, så han valde att hjälpa till med försörjningen där hemma.
Många år senare kom han dock att få göra det han älskade mest i livet; att skriva om kultur, musik och film.
Han var järnverksarbetaren som fick möta världskändisarna. Han möttes av stor respekt både hos dem och hos sina läsare. Han fick resa över hela världen. Med sin personlighet och gedigna, autodidakta kunskap och sin noggranna research – som ibland nådde den nivå att han visste mer om intervjuobjekten än de själva (!) – fick han som journalist träffa personligheter som Norman Mailer (som andra gången han kom till Sverige ställde krav till sin förläggare att Nilsén från Norrbottens-Kuriren i Luleå skulle vara den som intervjuade) Sean Connery, Willie Nelson, Leonard Cohen och Jackie Collins. Han år frukost med Dalai Lama.
Roffe var också 1985 med om att hitta bytet från den största konstkuppen i Norrbotten som skedde en januarinatt med Anders Zorns tavla Kål-Margit som byte. Roffe hade personligen blivit kontaktad anonymt via ett brev, textat med urklippta bokstäver, som sänts till honom på Kurirens redaktion. Polisen kontaktades. Men det var Roffe som återfann det åtråvärda bytet.
Han var med om att ”stoppa pressarna” när Olof Palme mördades och han var en av dem i Sverige som lyfte fram deckargenren innan den fick sitt genombrott. Allt detta i Luleås största dagstidning Norrbottens-Kuriren som på 1980-och 90-talen med de människor som jobbade där, blev som en familj för Roffe.
Redan som barn skrev dock Roffe sina första biorecensioner i Norrskens flamman. En av dessa satt länge uppe på hans vägg i köket som en trevlig påminnelse bland allt möjligt annat som rockaffischer, bioaffischer, diverse fotografier, konsertbiljetter, löpsedlar, hötorgskonst, bonader och sådant som gör att en tapet till slut försvinner. Förutom alla hyllor med böcker.
Roffes mamma Bojan, som var yngst i en skara på sex syskon, var född 1914 i just det hus där Roffe bodde. Hon beskrivs av nära vänner som en lång, stolt och otroligt snäll kvinna. När Roffe växte upp utan pappa var det ett faktum som inte var socialt accepterat på 1950- och 60-talet. Det fanns en omgivning runt hans mamma som såg som enda utvägen för henne att adoptera bort det barn hon väntade.
Men Roffe har berättat att när hans mamma fick se den lille nyfödde Roffe, var han så söt att hon inte klarade av att skiljas från honom. Hon hade uppenbarligen också modet och styrkan och såg en utväg till försörjning – och kunde behålla sin son. Att få barn utanför äktenskapet på 1950-talet var en skam men Roffes mamma gick emot en av den tidens starkaste konventioner. Hon kom att försörja sig och Roffe, utan underhåll, bland annat som städerska på Svartöstans skola och genom att sälja fina handarbeten.
– Jag frågade morsan en gång när hon var gammal om hon var ledsen för att hon inte fick några barnbarn. ”Nej då, du har varit så barnslig så”, svarade hon, berättade Roffe, förtjust.
Roffe älskade att läsa. Snabbt hade han plöjt igenom alla böcker i bokbussen och fick som barn böcker från stadsbiblioteket i Luleå hemlevererade. Och när han gjorde sin första resa till huvudstaden, med sin mamma och släktingar, och fick önska sig två upplevelser valde nioårige Rolf Hartvig Nilsén:
1) Att få besöka kvarteren på Södermalm där Per Anders Fogelströms fem böcker i Stadsserien utspelas. Böckerna hade fascinerat honom mycket, kanske påminde de delvis om hans eget liv?
2) Att besöka Kungliga biblioteket, Sveriges nationalbibliotek, i Humlegården.
– Men där fick jag inte gå in även om min mamma var med. Åldersgränsen var tolv år och då blev jag förstås jättearg, har Roffe berättat.
Roffe var en vän av goda traditioner och gillade festligheter. Som när han fyllde 50 år och bjöd in över 100 personer till sin trädgård, det blev ett enda stort knytkalas där alla 100 gäster bidrog. Det var definitivt århundrades fest för många, inte bara för Roffe. Sedan var det varje år firande av den amerikanska familjehögtiden, Thanksgiving med fylld kalkon, lutfisk dagen före julafton och traditionellt juldagsfirande i Boden, torsdagarna med Åke, Thord i Överkalix, utflykterna med Ylva och vardagsumgänge med Berith och Svenne. Plus en massa andra trevligheter med goda vänner. Roffe firade också flera gånger julafton hos Andreas Wälitalo och hans föräldrar. Just på julafton ville Roffe också ibland gärna vara ensam; äta gott, se vilka program han ville, läsa lite och lyssna på bra musik.
Många, många är vi som saknar dig Roffe.
Att gå med dig längs Storgatan i Luleå kunde ibland ta en timme, utan överdrift. För genom det du skrev, kände folk dig. Du utstrålade en slags ödmjukhet och människokännedom som gjorde att folk vågade komma fram, gamla som unga, för att kommentera något du skrivit eller höra om du också sett den eller den filmen – eller ”Hur har katten Malin det?”
Jag minns den gången när han som var känd för att vara aggressiv, rätt så härjad ragglade fram till dig där du satt i rullstolen. ”Har du en tia” Och du sade lugnt ”ja, visst”. Som om han var en tant som just frågat efter vägen. För dig var han en människa som behövde en tia. Och du hade en.
Omsorgsfullt, som om du hade all tid i världen, sökte du igenom dina kavajfickor, sedan bakom ryggen i rullstolen, så i dina fullpackade plastkassar och sa lätt irriterad ”Var har jag nu den förbannande börsen?” Och där var den äntligen, tian. ”Varsågod.” ”Tack Roffe!”