Inte enbart därför att hans texter beskriver en borgerlighet i ständig knipa med den modernitet de delvis anammar, utan lika mycket därför att man möter det borgerligt oantastliga sättet att beskriva dessa konflikter. I bägge fallen är fenomenet tungt, tyskt och självmedvetet.
Fyra noveller inifrån denna borgerlighet ges nu ut på nytt, Tonio Kröger, Tristan, Döden i Venedig och Mario och trollkarlen. Tidigare har ju bl.a. ”Huset Buddenbrooks” och ”Bergtagen” kommit i nyöversättningar.
Och så sitter man där igen, tråcklar sig igenom de komplicerade satsflätningarna och fängslas av precisionshantverket, av tillförlitligheten (som någon gång slår över i långrandighet) mer än av den dramatiska sprängkraften eller förmågan till kreativ förnyelse. Livet är fylld av konkret känsla och en mäktig, dialektisk idéström går genom alla novellerna, nämligen den om existensen som en motsättning mellan skapande och död.
I den mest berömda av novellerna syns det redan i titeln. ”Döden i Venedig” handlar väl egentligen om konsten att avsluta i tid, bakom en lätt dekadent berättelse om den åldrade författarens fåfänga passion för en fjortonårig gosse på ett semesterpensionat i ett Venedig där koleran härjar. Aschenbach, författaren, faller eftersom han överger sina begränsningar, ger efter för den förbjudna erotiken och låter det irrationella bryta sönder det ordnade livets nyttighet och tristess. Kunde han inte bara lutat sig bekvämt bakåt, suckat över gossen och med ålderns rätt erinrat sig glöden från ungdomen? Nej, då hade novellen blivit kåseri men aldrig litteratur.
En mycket senare glöd har då ”Mario och trollkarlen” eftersom fascismen så tydligt ljuder genom trollkarlen Cipollas fängslande, förolämpande och fångande retorik. I Italien fostrar man fascismens talekonst, tillsynes om och om igen. Infamiteten och känslan av förorättelse upphöjd till konst och politisk förbannelse.
Om inledningsnovellen ”Tonio Kröger” är den novell som visar på Manns borgerliga begränsning är kanske ”Mario och trollkarlen” den som visar på hans vilja att gå vidare. Den är inte lika helgjuten i konstruktionen, men kommer längre i avläsningen av tiden och de givna katastroferna. Den mannska humorn är det som bär ”Tristan”, en sanatorieskildring med nedtryckt erotik och olika mänskliga parodier. Men döden närvarar i dem alla.