Astrid Pettersson är född 1916, tre år innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige, och fem år innan kvinnorna första gången gick till valurnorna. Tanken svindlar.
– Ja, det är ett tag sedan, säger hon och ler.
Hon föddes i Arvidsjaurs församling, i den lilla byn Brännudden. På grund av olyckliga omständigheter kunde hennes biologiska föräldrar inte ta hand om henne. Därför flyttade hon tidigt till Lillpite, där hon växte upp hos fosterföräldrarna Andreas och Emma Ölund tillsammans med den tio år äldre fostersystern Ida. Hennes pappa var sågverksarbetare, mamman var hemmafru och skötte korna. Där hade hon det bra.
– Min fostermamma var det snällaste man kunde tänka sig.
Hemma i Lillpite pratades det ofta politik.
– Det var ingen hemlighet att mina fosterföräldrar var socialdemokrater, berättar hon.
När de gick och röstade klädde de upp sig i finkläder.
Hon minns att fostermamman och storasystern berättade för henne om hur det var när den kvinnliga rösträtten infördes.
– Det var en stor händelse. Det var ju en nymodighet att kvinnorna fick rösträtt och det var ett väldigt firande.
Hennes mamma och syster tyckte att det var en stor vinst för kvinnorna.
När hon själv hade åldern inne, sa hennes fostermor åt henne att det var viktigt att gå och rösta om man hade en uppfattning om hur man ville ha det med politiken. Första gången röstade hon på Vänstern, berättar hon.
– Men jag har inte alltid röstat på samma parti, säger hon klurigt.
Den viktigaste frågan för henne har alltid varit arbetarnas förhållanden.
– Jag har alltid känt mest för dem i och med att jag vuxit upp i en familj som inte hade det så gott ställt.
Själv gick hon sexårig folkskola och började direkt därefter som hembiträde vid 15 års ålder. Något år senare fick hon arbete som sjukvårdsbiträde på Luleå lasarett. Där trivdes hon bra.
– Om jag ska skryta så kan jag berätta att jag var omtyckt av alla.
Hon gifte sig med sättaren och tryckaren Elof Pettersson 1942 och fick två barn, Gunnar och Karin. I och med giftermålet slutade hon arbeta och blev hemmafru.
Det hade hon inte gjort om hon hade varit ung idag, avslöjar hon.
– Då hade jag utbildat mig till sjuksköterska.