Ärren blev en bok

I vardagsrummet i lägenheten på andra våningen hänger en tavla. En sådan där broderad historia som på något sätt i all sin enkelhet sprider en hemtrevlig och ombonad känsla kring sig. Orden - Lär dig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta - stämmer väl överens med det Veronica Sundberg, 37 år och tvåbarnsmamma, valt att göra.- Jag har förlåtit dem som gjort mig illa, de som mobbat mig. Men ärren sitter kvar och jag kommer aldrig att låta någon borsta av sina skitiga skor på mig igen, säger hon.I Att leva med en ärrad själ berättar Veronica om tiden i skolan där glåpord och knuffar var vardag, liksom magont och självmordstankar. Hon berättar om dödsfallen som mot alla odds gjorde henne starkare och om skräcken när hon i vuxen ålder fick uppleva kränkningar, tystnad och utanförskap igen. Men hon berättar också om hur man kan gå vidare, hur man faktiskt kan ta av sig offerkoftan och förändra sig. Tog tag i saken
De första tankarna om en bok dök upp efter att Veronica sprungit på en av sina värsta plågoandar för några år sedan. - Han berättade att han höll på att skriva en bok om sitt liv. Jag blev helt paff och kände att jag borde göra detsamma, säger hon.I samma veva fick hon via jobbet gå på en föreläsning med författaren och regissören Kay Pollak. Något som verkligen satte fart på skrivandet och den egna utvecklingen.- Mötet med Kay Pollak blev verkligen en vändning. Han fick mig att förstå att jag kan förändra mig som person. Veronica beslutade sig så för att ta tjänstledigt från det jobb där hon fortfarande jobbar och där hon tills för ett år sedan utsattes för mobbning. Hon gick en friskvårdsutbildning och arbetade sedan en tid med ungdomar inom kriminalvården. Dessutom startade hon företaget Rädda själar och började föreläsa om mobbning, främst för barn och ungdomar. När det förra hösten efter tjänstledigheten så var dags att gå tillbaka till det gamla jobbet, tog hon tag i saken och bokade in ett möte med skyddsombud, chef och mobbare. Ett möte som alltså gjorde situationen bättre.- Men jag har fått kämpa. Det tar tid att våga förändra sig. Nu känner jag mig stark. Jag har skrivit boken och jag behöver inte längre skämmas, säger Veronica.