Årets Luleåbo ? älskar sitt jobb varje dag

Hansson är en välkänd företagarprofil i Luleå och stora delar av Norrbotten. Som företagsledare har han byggt upp ett framgångsrikt företag i mobiltelefonibranschen. I vintras skapade han en viss uppståndelse när han meddelade att hans bolag skulle stå för kostnaderna för det nya kulturhusets klenod, en flygel i miljonklassen. ?Jag kan förstå att om jag fått röster för den insatsen men jag hoppas att mina insatser på mitt område som företagsledare varit avgörande. Flygeln till Kulturens Hus vill jag helst inte tala om, säger Jan Hansson, som vi träffat för att känna lite närmare på pulsen. Vem är Jan Hansson och var kommer du ursprungligen ifrån ifrån? ?Jag är barnfödd i Gällivare. Vad har din bakgrund betytt för dig? ?Jag kommer från ett tryggt hem där mamma var hemmafru och min pappa var rörkrökare. Jag kommer från en arbetarmiljö. Känner du att du har präglats av den miljön? ?Jag hade alltid mamma hemma när jag kom från skolan. Det fanns alltid en trygghet i hemmet. Jag tror att det är viktigt också för barnen som växer upp i dag, att de har tillgång till sina föräldrar. ?Jag har inte alls haft några märkvärdiga förhållanden rent ekonomiskt utan vi hade så vi klarade oss. Vad har du för skolbakgrund? ?Jag har folkskola och yrkesskola där jag gick ellinjen. Vad skulle du egentligen bli när du blev stor? ?Det är ofta slumpen som avgör. Min första anställning efter värnplikten var på Ericsson i Stockholm. Där var jag i fyra-fem år innan jag av en ren tillfällighet hamnade i Luleå. Jag kom till Luleå för att serva brandlarmet på malmhamnen så min första bostadsadress i Luleå var brandstationen. Ett par av personerna som tog väl hand om mig var Karl-Gustav Blixt och Olle Hägglund. De båda ligger bakom att jag faktiskt blev Luleåbo. ?Under den här tiden jobbade jag med att reparera brandlarm, snabbtelefoner och stämpelklockor över hela landet. Under tiden i Luleå träffade jag min hustru Ebon och det blev ett möte som förändrade mina planer. ?Jag hade fått chansen att bli säljare på Ericsson med Umeå som adress. Det löftet bröt jag när jag träffade Ebon och tvingades därför att sluta på Ericsson. Det blev på sitt sätt min lycka. En kollega som tidigare slutat på Ericsson lockade in mig i mobiltelefonbranschen. Jag startade mitt bolag den 13 februari 1973. Jag har samma organisationsnummer än i dag och det är jag mycket stolt över. ?Jag gjorde dock ett stort misstag när jag startade bolaget. Bolagsnamnet blev Jan Hansson Försäljnings AB och det var inte bra. Man ska, vilket jag förstått med åren, undvika att ha personligt namn i ett bolag med flera medarbetare. Det blir nämligen för egofixerat mot företagsledaren. Tack vare att jag har så förstående medarbetare, som är så oerhört duktiga, fungerar det för mig. ?När jag så småningom måste avveckla, med tanke på mitt låga personnummer, så ligger det närmast till hans att personalen kommer att ta över det hela. Så känns det i alla fall. Det låter som att du tänker lämna företaget i en nära förestående framtid. ?Vi talar väl om ett år till ungefär. Man tar ett år i taget numera. ?Men jag måste få sagt att jag har älskat jobbet som egen företagare. Det är oerhört roligt. Varenda dag är rolig. Kunde du ana utvecklingen på mobiltelefonsidan? ?Nej, inte för en sekund. Jag hade helt klart för mig att det skulle kunna vara något för tunga beslutsfattare och chefer men de åkte bara mellan kontoret och Kallax och de behövde inte någon telefon då inte. Att det sedan skulle gå ned på medarbetarenivå och skolbarn det kunde jag aldrig drömma om. Du märker inte någon nedgång? ?Absolut inte. Det kommer nya modeller hela tiden och alla vill ha de nya modellerna. Är du alltid anträffbar? ?Alltid! Har du något hemligt nummer som bara familjen kan nå dig? ?Nej, det har jag inte. Jag finns! Vad är det sämsta med mobiltelefonerna? ?Allt är bra med mobiltelefonerna men det borde vara förbjudet att tala i mobilen i bilen, om den inte är av så kallad hands free-modell. Att köra bil med bara en hand är galet. Hur är Luleå att verka i som näringsidkare? ?Mycket bra. Företagsklimatet har blivit bättre på senare år. Det har med konjukturen att göra. Nu ser du byggnadskranar i Luleå, det har vi inte sett på ett antal år. Vi har en gymnasieskola som har kostat skjortan men jag tror när den blir klar så blir det bra. Universitetet är en drivkraft av stora mått. Utan det hade det varit en bom i Jävrebyn som man öppnat på våren och stängt efter löjromsfisket. Är det någonting du saknar innan du är helt nöjd med din stad? ?Nu är Luleå en komplett stad när vi fått ett kulturhus. Vi har idrotten på elitnivå med basket och ishockey och vi har universitetet, vi har utmärkta förhållanden och när vi nu också får mer stråkar efter klockan 17 så blir det perfekt. Inte minst vintern blir kortare. Du är flitigt engagerad i samhällsdebatten. Har det alltid varit så? ?Nej, det har blivit mer och mer på senare tid. Mitt intresse vaknade till för tio-femton år sedan och har ökat allt eftersom. Jag kan berätta att jag prenumererar på flera dagstidningar. Brevlådan är full varje morgon. Jag ögnar igenom Kuriren, NSD, DN, Svenskan, Dagens Industri och jag har Tidningen Land och det kommer i drivor. När jag hittar något som gäller Luleå eller Norrbotten då ringer jag folk som kan ha med saken att göra. Jag har många viktiga personer på kortnummer i min telefon. Ditt idrottsintresse är stort, har du haft någon egen karriär på idrottsbanan? ?Nej inte aktivt på annat sätt än att jag verkat i Plannja Baskets styrelse. Det var Ulf Öhman och Lasse Mosesson, som tog in mig för ett antal år sedan. Jag var med i fem-sju år men har nu lämnat den styrelsen men finns med ändå i bakgrunden. ?Jag har gått mycket på hockey också men jag tycker nog att hockeyn håller på att vara nog så hård. Det smäller hårt i sargen. På senare tid har jag börjat vara så kvällstrött så när jag kommer hem efter en hockeymatch, tio halv elva, är jag helt slut. Hur ofta springer du på kulturarrangemang? ?Jag går alltid på premiärerna. Det har blivit ett nytt liv på Norrbottensteatern som spelar pjäser som passar norrbottningen. Att man dessutom kan gå därifrån med ett leende på läpparna, är toppen. Det är det som är grejen, tror jag. Erik Kiviniemi har lyssnat på omgivningen och fixat att fylla salongen. Dessutom är ?Finnen?, som jag skämtsamt kallar Erik, en oerhört trevlig och utåtriktad person. Varför tror du att du blev framröstad till Årets Luleåbo, har du stor vänkrets? ?Tydligen har jag fler vänner än jag räknat med. Så vill jag tolka utgången av den här omröstningen. Resultatet gör mig faktiskt rörd. Vänner och bekanta som jag inte talat med på 20 år har hört av sig och tyckt att det var roligt att jag fanns med bland kandidaterna. Jag var faktiskt nog stolt att finnas med som en i startfältet. Att sedan i den skarpa konkurrensen bli utsedd till Årets Luleåbo är helt otroligt. Vad tror du dina föräldrar skulle säga om att se dig i den här sitsen, Årets Luleåbo? ?Mamma och pappa skulle nog vara stolta men jag tänker mest på Edit Grapeson, min gamla skollärarinna. Jag önskar att jag kunnat få se hennes förvånade min när hennes buspojke Janne får ta emot en så fin utmärkelse. Vi hade ett fint samspel jag och min fröken, trots att jag var en smula busaktig i skolan. Till sist; vilken fråga skulle du önska att jag ställt? ?Jag har talat om företagsklimatet i Luleå men skulle vilja komplettera med att konstatera att alla företagare i Luleå, oavsett storleken, gör det jäkligt bra. Vi måste vara mån om varandra. ?Hotet mot handeln är de stora företagens centralupphandlingar trots att det finns lokala handlare som kan leverera varor. Nu talar jag i egen sak men det finns en risk när stora företag handlar sina grejer i södra Sverige. Det här är allvarligt. Lever man och verkar lokalt så ska man gynna lokala företag, men självfallet till sa

Årets Luleåbo ? älskar sitt jobb varje dag

I går fick företagaren Jan Hansson motta utmärkelsen Årets Luleåbo 2006. Det är första gången som utmärkelsen delas ut och efter en omröstning bland Kurirens läsare vann Jan Hansson ?titeln?.