LULEÅ I år fyller Luleå 400 år. Vi kommer att uppmärksamma jubileet i ett flertal artikelserier. Vi har valt ut fyra år som präglat Luleå. I första delen i serien om fyra årtal reser vi tillbaka till 1621.
En handfull män har skrivit Luleås historia. Birger Steckzén (1892-1966) anlitades för att skriva boken "Luleå stads historia" i samband med 300 års-jubileet 1921.
Ett sekel senare utökas raden med Roine Viklund och Curt Persson.
– De stora dragen har redan berättats, men på detaljnivå har vi hittat nya saker. Vi har granskat varenda protokoll från Luleås magistrat, varje domstolshandling, officiella brev eller skrivelser och då kan man få syn på olika människoöden, förklarar Roine Viklund, doktor i historia.
När häxprocessen förs på tal blir han förtegen. Arbetet med boken fortsätter under våren.
På 1620-talet låg antagligen en doft av nysågat trä över Luleå, som då var beläget där Gammelstads kyrkstad ligger i dag. Det fälldes träd, sågades bjälkar och byggdes hus norr om den vackra stenkyrkan.
För att göra Sverige till en stormakt behövde kung Gustav II Adolf och rikskanslern Axel Oxenstierna öka skatteintäkterna. Det var det främsta skälet till Sverige fick 15 nya städer. 1621 tilldelas stadsprivilegier till Luleå, men också till Piteå, Torneå, Göteborg, Borås och Sundsvall.
– Statsmakten behövde mer pengar till krigsmakten. Det åstadkoms genom att reglera handeln, främst med pälsar, fisk, men även tjära. Handeln med samerna hade varit oreglerad under medeltiden. Nu såg kronan till att all handel måste redovisas i städerna, berättar Roine Viklund.
Originalet med Luleås stadsprivilegier finns inte kvar, men däremot kopior. Brevet innehöll 21 punkter som reglerade allt från hur stadsvapnet skulle se ut (två korslagda nycklar) till jorddonationer (bland annat området kring kyrkan, Stadsön, Germandön, Sandön samt skogsområden i Gäddvik).
1623 hade 39 borgare skrivit sig i den nya staden. Det fanns totalt 152 byggnader med stall, bodar och bagarstugor inräknade.
Två platser var aktuella för Luleås placering. Valet stod mellan Lulsundet eller området vid sockenkyrkan. Landköpmännen ansåg att Gammelstad utgjorde det bästa alternativet.
Valet blev snart omprövat sedan landhöjningen medfört att hamnen blivit alltför grund för större segelfartyg.
– Det blev aldrig något riktigt stadsliv i Gammelstad. De flesta som skrev in sig som borgare gjorde det för att få rätt att bedriva handel, men i själva verket valde de att bo kvar i sina respektive hemgårdar. Under de första åren var prästerskapet och befolkningen ständigt i luven på varandra. Det var svårt att få tag i färskvatten, i ved och långt till fiskevattnen. Till slut vädjade borgarna till drottning Kristina om att få flytta staden.
Hovets sändebud Erik Eriksson Niure pekade ut den nuvarande centrumhalvön intill älvmynningen som platsen för nya Luleå. Skogsområdet var obebyggt, men hade enligt Niure de bästa förutsättningarna i Norrland för en större hamn.
Är det något som förvånat dig under djupdykningen i historien?
– Att det trots alla motgångar till slut blev en stad. Det var ett misstag att välja Gammelstad. När Luleå hade flyttats till kusten 1649 drabbades staden av två omfattande bränder, det förliser fartyg och skatterna är höga. Trots det lyckas de bygga upp något som blir varaktigt. Jag är själv uppvuxen på Tuna. Jag älskar Luleå och är lokalpatriot ut i fingerspetsarna. Efter att ha fördjupat mig i historien blir jag förvånad över att det till slut blev så jäkla bra.