Och direkt har hon publiken behändigt applåderande och placerade i sina långsmala händer - det långa och smala och svartklädda och blonda utropstecken som heter Veronica Maggio och som med sitt fem personer starka band (bland dem den fantastiska sångerskan Birgit Bidder, för kvällen enbart på keyboards) fyllde Kulturens hus stora sal till den så kallade bristningsgränsen på onsdagskvällen.
Det var en hel del av gammaldags hedervärd tonårshysteri det var frågan om. Det var undertecknad och möjligen en handfull till som bidrog till att höja medelåldern; annars var det inte särskilt många alls som hade passerat 30 den här kvällen. Knappt någon.
Och 15 låtar blev det. Från Satan i gatan och tvärs genom alla de radiosönderspelade hitsen fram till Jag kommer. Egentligen skulle det ha varit en och en halv timmes speltid, men det kortades ner till en, dock tillräckligt triumferande, timme.
Jag tror möjligen att fröken Maggio kan ha varit lite krasslig, eller också var det ljudmixningen som var det.
Allting hördes bra när hon pratade och sjöng, i de lugnare låtarna. I de hårdare spåren försvann sången nästan helt.
Några presentationer av låtarna förekom inte alls. Det räknades väl, fullt realistiskt, med att flertalet klarade av att identifiera Kö från gatan upp till hallen, Det handlar om dig, Sjutton år, Jag gör eget avtal med dig, Jag följer med dig hem i kväll, Snälla, bli min i kväll, Så längesen, Gammal sång, Måndagsbarn - med andra ord i stort sett hela den repertoar som Veronica Maggio har att röra sig med.
Men hon är bra på att förmedla tonårskärlek, tonårsångest och tonårskänslor. Samt svår tonårig kåthet, som i Jag kommer, som även varje närvarande elvaårig tjej tjänstvilligt och glatt sjöng med i på onsdagskvällen.
Men var det verkligen riktigt vettigt och begåvat att servera detta vibrerande nitro-paket för en troget sittande publik? Det hade nog varit bättre (och givetvis betydligt trängre) om i stället restaurangscenen hade utnyttjats.
Det höll nog även Veronica Maggio själv med om, men till sist fick hon upp majoriteten av publiken på benen och då blev de nog bara ännu gladare än vad de redan var.
Alltså: en ren arbetsseger. Som det kan bli när vi talar om tonårsångest och annat tidlöst gångbart.