Socialförvaltningen gjorde en ny bedömning och Annika Larsson fråntogs den kontaktperson hon haft i tolv år. Familjen överklagade men gick bet även i förvaltningsrätten. I reportaget som Kuriren publicerade på torsdagen berättar föräldrarna Bert och Birgitta Larsson att de inte orkar kämpa vidare.
– Det tycker jag är trist. Då tycker jag att man ska få hjälp av oss med det också. Man tar kontakt med socialförvaltningen och då ska man få hjälp, säger Margareta Bladfors Eriksson.
Hon tillbakavisar kritiken att socialförvaltningen skulle ha skärpt tolkningen av vilket stöd en enskild ska få enligt Lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade, LSS.
– Om man tycker att det är en för sträng tolkning så tycker jag att man ska söka om. Det råder jag alla som ringer mig. Man ska ha goda levnadsvillkor och är man inte nöjd ska man söka om. Familjen jag läste om i tidningen skulle jag rekommendera att söka på nytt. Sedan vet man inte hur utfallet blir. Det är en bedömningsfråga om den enskildes behov. Jag kan inte gå in på enskilda ärenden, säger hon.
Hur kände du när du läste om Annika Larsson?
– Jag tycker att kunderna ska leva ett gott liv. Det säger lagen och det menar vi i Luleå kommun. Om det innebär att man har en kontaktperson eller ett boende, det ser olika ut. Jag har inga synpunkter på insatsen men man ska leva ett gott liv.
När bedömningen görs, lyssnar ni då på vad brukaren anser sig behöva?
– Ja, det utgår jag ifrån.