På väggen projiceras en film med några kvinnor som slår sönder en bil med baseballträn. Snart kommer tolv kvinnor in i rummet klädda i långa kjolar med förkläden, sjalett och svart- och vitmålade i ansiktet. De bär på ballonger som de smäller, gör obehagliga ljud med och pyser ut luft ur. En del närmar sig hotfullt publiken och låter luften från ballongen pysa över någons hår eller smäller den i någons öra.
Därefter fylls lokalen med rök och ljud. En kvinna klädd i vitt med långa dreadlocks ställer sig på en matta och skapar rytmer med små cymbaler i händerna och bjällror runt fotlederna. Det hela för tankarna till en indiansk ceremoni, något andligt. Men snart kommer de hotfulla kvinnorna in igen och ställer sig vid mikrofoner samtidigt som elektroniska ljud strömmar ut från högtalarna. Hela rummet vibrerar innan kvinnorna plötsligt utstöter gutturala ljud.
Fler kvinnor kommer in i rummet och snart börjar de sjunga på olika ord samtidigt som de höjer armarna upp i luften och gör djävulstecknet. Jag kommer på mig själv att bli rädd. Det är skrämmande när en mormorsfigur beter sig på det här sättet, så långt i från vad man förväntar sig av en italiensk azdora. Så kallades förr i tiden kvinnan i huset som kontrollerade allt – mannen, sönerna, döttrarna och pengarna. Det var starka kvinnor som jobbade hårt, höll ihop familjen och hade mycket litet tid för sig själva. Men frågan är om inte den här nya kvinnorollen blir lika begränsande som den förra. Måste kvinnor vara antingen överdrivet goda och självuppoffrande eller överdrivet onda? Är alternativet destruktivitet och att bildligen stiga rätt ner i helvetet? Som performance blir det till sist bara monotont.