LULEÅ I år fyller Luleå 400 år. Vi kommer att uppmärksamma jubileet i ett flertal artikelserier. Vi har valt ut fyra år som präglat Luleå. I tredje delen av serien om fyra årtal reser vi tillbaka till 1888.
Norrbottens-Kuriren rapporterade dagen efter om den märkliga händelsen som inträffade vid 18-tiden: "Victoriadagen 1888 blir en bemärkelsedag, ej allenast för jernvägsbolaget utan och för wår ort, för hela wårt land."
Innan malmbanan hade det som mest fraktats 1.800 ton malm per år till kusten med hjälp av renackjor. Det första malmtåget var lastat med 1.000 ton malm. Innan året var över hade mer än 70.000 ton malm fraktats de 22 milen från Gällivare till Luleå.
– Utan malmbanan hade Luleå fortsatt att vara en ganska liten stad. Det var i järnvägen som tillväxtkraften fanns. Jag vill påstå att det har efter 1888 inte skett någon större investering i Luleå som inte på ett eller annat sätt har bäring i malmbanan. Utan den hade staden aldrig fått varken järnverk eller universitet, säger historieprofessorn Staffan Hansson.
Han är uppvuxen i Orrbyn utanför Råneå. Tio år gammal flyttade han med familjen till Luleå. Efter studier i Uppsala återvände Staffan Hansson till staden för att bli lärare på Hermelinsskolan.
Sedan 1980-talet har han forskat i länets teknikhistoria och publicerat mängder av artiklar samt ett 10-tal böcker, där merparten handlar om norrbottnisk industrihistoria.
Staffan Hansson pekar på 1888 som det avgörande ögonblicket i Luleås förvandling till en modern stålstad. Vid den tiden uppgick stadens befolkning till närmare 4.000 invånare.
– Staden växte i samband med att Luleå blev en residensstad på 1850-talet, men det var först när malmbanan kom som det blev en kraftig befolkningsökning. Den varade i lite drygt tio år och staden växte till nästan 10.000 invånare. På den tiden var det bara Borås som hade en lika snabb tillväxt i Sverige.
I Luleå rådde en stark framtidstro 1888. Arbetet med att bygga en ny stadskärna pågick för fullt och bristen på arbetskraft var skriande.
Sågverken var en betydelsefull bransch. Den första ångsågen startade på 1860-talet. Sågarna i Karlsvik och Altappen hade den här gången undkommit eldslågorna, men det var inte där Luleås framtid låg. Sågverken förlorade i betydelse i samband med att ägarna koncentrerade sin verksamhet till Kalix, Piteå och Seskarö.
Malmbanan kom att innebära industrialismens intåg i Luleå. Det kom i en tid när diskussionerna om vidareförädling av den norrbottniska malmen hade pågått i många år. Engelska intressenter ville bygga ett järnverk med tio (!) masugnar i Luleå, men planerna motarbetades av mellansvenska intressen.
Istället startades på 1890-talet Norrbottens malmförädlingsaktiebolag på Svartön, där det ur malmen från Gällivare utvanns biprodukten fosfat som efterfrågades av jordbruket. Det blev ett kortvarigt industriprojekt, som mest sysselsatte ett hundratal anställda.
1905 upphörde verksamheten, men då hade redan arbetet att bygga ett järnverk i Karlsvik kommit igång. Luleå jernverk AB hade som mest över 300 anställda innan det lades ned 1925.
15 år senare bildades Norrbottens järnverk AB som i dag är en del av SSAB.
Även om järnverk kommit och gått har samma malmbana stått emot tidens tand. Det finns få industriprojekt i världen som fortfarande är i bruk efter 132 år.
– All utvecklingen sker i cykler. När malmbanan nådde Luleå handlade det om ett tekniskt skifte som banade väg för den nya tiden. Nu är något nytt på gång igen. Hybritprojektet på Svartön och LKAB:s framtidsvisioner är både intressanta och gigantiska, men vi vet inte än om det här projektet bär hela vägen eller ens var det kommer att hamna. På ett sätt kan man säga att vi på nytt är inne i en teknisk brytningstid, säger Staffan Hansson.